Publicerad 2017-06-04 22:36:48 i Allmänt,
Ibland önskar jag att du visste, att jag kunde prata med dig om det utan att världen kollapsar och jag kanske förlorar dig. Det skulle jag inte stå ut med. Eftersom du är en av de tre viktigaste personerna i mitt liv, men det tar sönder mig varje gång jag tänker på att jag ljuger för dig varje dag.
MEN det är också ditt ansvar. Du borde insett sanningen för längesedan och inte blundat för den för att skydda henne eller honom. Jag har berättat så mycket jag kan för dig och jag tycker att vid detta laget borde du ha insett vad han gjorde mot mig.
Jag är trasig och det är hans fel, men det är också deras fel, de som blundade för vad han gjorde mot mig. Alla som såg att jag mådde dåligt men som aldrig tog sig en funderare på varför.
Publicerad 2017-05-28 01:53:02 i Allmänt,
Det är seriöst den värsta dagen om året för mig. Avskyr all reklam om den från olika företag för det får mig bara att minnas hur hon behandlade mig.
Publicerad 2017-04-26 00:29:59 i Allmänt,
Jag vet att jag inte skriver så ofta men det är sällan jag tänker på. Häromveckan var jag med pappa på hans jobb och några personer där frågade om Henne. Jag berättar den inövade historien. Om att hennes kille är en pedofil och att hon valde honom framför mig för det är sant.
Sanningen är så mycket värre. Jag vet att de flesta inte ens skulle kunna hantera den. Min kompis vet sanningen och jag tycker det räcker plus denna blogg. För jag gör mitt bästa för att förtränga det som hände.
Publicerad 2014-06-22 02:29:34 i Allmänt,
Jag har börjat tycka att övergreppen i tonåren inte är det värsta som hänt mig i livet, det är sjukdomen faktiskt. Jag hatade verkligen när han gav sig på mig, men jag hade veckorna som jag bodde hos pappa som en paus.När det gäller sjukdomen så ber jag om bara en endaste dag utan symptom. Jag är ärligt mer levande än död och praktiskt taget fången i min kropp. Jag har jämt ont, är alltid illamående och yr, men det läskigaste är blodet i urinen. Min kropp sviker mig gång på gång och det har börjat kännas som att det inte är värt det att gå upp om dagarna. Jag trodde aldrig att jag efter att ha överlevt övergreppen skulle uppleva något i närheten av lika hemskt, men shi fick jag. Nu är det min egen kropp som gör det här och det finns inget jag kan göra för att stoppa det. Jag är trött på behandlingar som ändå inte gör mig bättre, men samtidigt vet jag att något måste göras.Ibland funderar jag på vad livet har emot mig. Jag har alltid fått kämpa lite hårdare och ärligt talat börjar min kämparglöd rinna ut. Jag hatar dock min biologiska mor ännu mer eftersom mina syskon berättar om mitt sjukdomstillstånd och jag anser att det inte är något som hon har rätt att lägga sig i.
Publicerad 2014-05-31 00:17:00 i Allmänt,
Jag är så trött på min bakgrund. Jag har mardrömmar som jag inte kan berätta om för de är så pass hemska att jag både en och två gånger skrämt omgivningen när jag berättat om dem.Hur mycket man än försöker så kan man aldrig ta bort de psykiska spåren efter sexuella övergrepp. Jag kan fortfarande känna hans händer på min kropp och hur det kändes när han ännu en gång hade sönder mig. Jag har fysiska spår också som revben som aldrig läker, men de är inte i närheten av så tuffa som de psykiska. Jag vill ha hämnd, men samtidigt finns det ingen hämnd som är tillräcklig. Jag var en tonåring. Jag borde haft fullt upp med tonårsbekymmer, men jag hade prioriteringen att överleva dagen. Jag kämpade jämt med att överleva tills nästa vecka då jag bodde varannan vecka. Jag är glad för det för jag tror inte jag hade överlevt om jag inte hade haft de veckorna på mig att försöka läka kroppen.
Publicerad 2014-05-16 22:21:26 i Allmänt,
Jag har äntligen börjat få kontroll över livet, även om mitt liv fortfarande har sina utmaningar så börjar de bli mindre. Jag har de senaste två veckorna klarat av att jonglera universitetet och sjukdomen mycket bättre. Den största orsaken är min nya inställning och att sjukdomen börjat lugna ned sig. Förut har jag blivit sängbunden av yrselanfallen och inte kunnat gå iväg till universitetet. Nu har jag intalat mig själv att det inte är så farligt och jag tror att det gjort det bättre. Jag har fortfarande haft de tuffa anfallen, men jag har klarat av att kämpa mig igenom dem.Jag har fått mycket att ta tag i på universitetet, men med lite hjälp så har det gått ganska bra. Kursansvariga, studievägledaren och övriga lärare är ganska förstående med min situation. Det gör att jag kan slappna av lite och inte stressa sönder.
Publicerad 2014-04-30 00:00:01 i Allmänt,
Jag behöver ärligt talat superlim för att få ihop vardagen, om ens det hjälper. Jag är sjukare än någonsin, missar föreläsningar på universitetet och orkar knappt gå ut om dagarna. Jag mår illa och är alltid yr tillsammans med att balansen försvinner i perioder. Dessutom har jag fått nya symptom, där hela kroppen skakar och då jag har synbortfall.Jag är egentligen inte den som vill klaga, men vad ska man göra när kroppen motarbetar en?
För övrigt är jag väldigt stressad och arg. Jag har tänkt mycket på min biologiska mamma på senare tiden, speciellt att det är hennes fel att jag valde att flytta så långt ifrån. Jag vill komma ifrån henne och pedofilen som hade sönder min kropp och mitt psyke. Det tog lång tid att ens förstå det och ett tag tänkte jag inte alls på det, men nu får jag mardrömmar ibland så jag kan inte riktigt förneka det. Jag tycker inte att någon av dem förtjänar att leva, särskilt inte ett bra liv. Jag har skuldkänslor för att det är min biologiska mamma som jag har dessa tankar om, men det varar inte länge för då kommer jag ihåg vad hon gjorde. Jag hade nog tyckt bättre om henne att hon övergav mig och gav mig till pappa så hade jag sluppit att veta vilken hemsk mamma hon var...
Publicerad 2014-04-19 02:33:08 i Allmänt,
Jag såg på filmen Precious igår. Den gjorde riktigt ont i min själ och genom hela filmen kände jag bokstavligen känslan av hans äckliga händer mot min kropp. Övergreppen mot mig höll "bara" på i två år, men jag kan inte glömma hur hemska de var. Övergreppen utan våldsinslag var faktiskt värre än de med våld i för de gångerna sa han saker som "Det är ditt egel fel", "det är för din skull jag gör det", "det är bra för dig" osv.
Jag kommer aldrig förstå vad han menade utan jag gör det bästa jag kan för att glömma. Jag behöver glömma detaljerna för ju mer jag glömmer detaljerna desto bättre mår jag. Jag önskar verkligen att jag kunde radera mina minnen, särskilt den där känslan jag får ibland av att han fortfarande rör mig på det där äckliga sättet. Jag önskar att jag en dag kommer kunna lita på någon, något som han och min biologiska mamma tog ifrån mig.
Jag litar på min bästa vän helt, men jag vågar inte lita på pappa eller min syster, för min biologiska mor visade tydligt att familjen är de som har en förmåga att skada en mest. Hon var ingen bra mamma till att börja med. Hon prioriterade alltid sina egna behov framför mina och uppmärksammade inte alls mitt känslomässiga behov. Det gör ont i mig att hon inte priorterade mig eller älskade mig som jag förtjänade. Jag är glad över att jag haft min pappa och fortfarande har, men hon tog någonting från mig som jag aldrig kan få tillbaka; min barndom. Jag fick aldrig möjligheten att vara varken ett barn, men särskilt en tonåring fullt ut. Även om min pappa tog hand om mig bra när jag flyttade till honom helt så förlorade jag den oskyldiga synen på världen. Jag hade fått reda på hur hemsk världen verkligen kan vara och då gick jag bara på högstadiet. Jag kommer aldrig få tillbaka tonåren och för det kommer jag aldrig förlåta henne.
Många fokuserar på själva handlingarna, men det är inte vad som är värst. Det var inte att min bio-mor valde pedofilen framför mig som var värst, det var att jag var tvungen att ta ett vuxet beslut och flytta till pappa. Jag var inte beredd på att behöva hantera det och jag tror den detaljen förändrade mig. Där mognade jag ofattbart snabbt och blev praktiskt taget en vuxen människa redan där. Jag var inte redo att bli vuxen och det ledde till att jag aldrig kommer se på någonting på samma sätt längre.
Publicerad 2014-04-13 23:59:48 i Allmänt,
Var hos neurologen och hon sa en av de värsta sakerna som hon hade kunnat säga till mig. Tydligen så är det så att jag har en knuta i hypofysen, alltså en tumör. När hon sa att jag hade en knuta i hypofysen(ansvarig för att producera hormoner) stannade min värld upp helt, för sekunden innan hon sa att den är godartad kändes som en evighet. Min farmor dog av cancer så jag är livrädd för att få det.
Just nu känns det som om ingenting annat betyder, min värld har bokstavligen stannat upp och jag får mer och mer panik. Även om den är godartad så vet jag väldigt lite vad det här kommer innebära. Jag känner ju redan att jag har svårt att klara av universitet. Hur kommer det bli med ännu en behandling? Hur behandlingen nu är för en sådan sak, jag misstänker att det är minst starka läkemedel.
Publicerad 2014-04-07 00:32:58 i Allmänt,
Jag var hos öronspecialisten i onsdags och han kom fram till att jag skulle prova en licenserad medicin som används främst i USA och bara i enstaka fall i Sverige. Han sa dessutom "Nu måste vi göra något". Inte för att han inte försökt förut, men de behandlingarna har inte fungerat nämnvärt.Jag önskar att jag hade en ömsint mamma som många andra har. Jag vill inte hata min mamma, men hon har inte gett mig något val. Min uppväxt bestod i stor del av tortyr, sömnlösa nätter och en ständig rädsla. Hon skulle varit den som skyddat mig, men hon lät mig behandlas som pedofilens ägodel. Hon lät honom ha sönder mig och hon funderade nog aldrig på att skydda mig. Hon visade tydligt att hon aldrig älskade mig redan innan hon träffade honom och jag tror det är för att jag inte var en marionettdocka som kunde formas. Jag skulle dock behövt en ömsint mor som skyddade mig och tog hand om mig. En sådan mor som försäkrade mig om att allt skulle bli bra och alltid älskade mig. Dock är det bara önskedrömmar och istället var jag tvungen att flytta 40 mil för att komma undan den psykiska tortyren.
Publicerad 2014-03-30 00:18:06 i Allmänt,
Jag vet att uttrycket "normal" är fel att använda, men medan vissa är på någon fest så kämpar jag för att klara av vardagen. Jag har inte energi att umgås med folk och jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag hoppas det men jag vet att chansen för det är väldigt liten.Jag vill bara vara som alla de andra och kunna ha en problemfri dag. Även när jag har energi att göra saker så oroar jag mig alltid för framtiden. Jag vill kunna oroa mig för banala saker istället, men jag oroar mig istället för om jag kommer kunna undvika sjukskrivning eller hur mina syskon kommer reagera när de får reda på vad pedofilen till styvfar gjorde mot mig.Mest oroar jag för min sjukdom. Hela tiden kämpar jag för att undvika sjukskrivning och det blir bara svårare. Hörseln är det enda som inte förvärrats nämnvärt. Dock är jag jämt yr, får flera yrselanfall per dag och mår jämt illa. Om det knappt går ihop med universitet hur kommer det då vara med ett jobb?
Publicerad 2014-03-24 00:35:09 i Allmänt,
Ibland vill jag bara kunna gå vidare från det som min biologiska mor utsatte mig för genom hennes val av pojkvän och samtidigt vill jag få hämnd. Jag vill att hon ska få uppleva de känslorna som jag kände varje gång han slet sönder min kropp inifrån och ut.Jag är för bra uppfostrad av min pappa för att faktiskt genomföra en hämnd, men samtidigt klarar jag inte riktigt av att gå vidare. Jag avskyr det här mellanstadiet där jag kommit ifrån det, men varje gång som jag tror att jag äntligen gått vidare så påminns jag om att jag inte har gjort det.
Publicerad 2014-03-16 01:33:04 i Allmänt,
Jag har precis läst klart "Hur kunde hon?" av Dana Fowley. Den boken handlar om en mamma som lät sina två barn bli utsatta för sexuella övergrepp och också aktivt deltog. Den är verkligen läsvärd, men man måste ha ett starkt psyke för att kunna hantera den boken.
Jag har tänkt mycket på min biologiska mor i samband med läsningen av den. Jag har frågat mig hur många gånger som helst hur min biologiska mor kunde lämna min far för en pedofil som hon lät våldta, misshandla och allmänt ha sönder hennes egen dotter. Jag vet innerst inne att hon blev misshandlad av honom, men det är ingen ursäkt.
Är det inte ens mot uppgift att skydda sina barn? Min biologiska mor skyddade mina tre äldre syskon, men mig brydde hon sig inte om. Hon lät mig gå igenom ett helvete och jag vill egentligen skada henne lika mycket som hon tillät mig skadas. Det är hennes fel att jag har ärr och skador som aldrig kommer läka, men framför allt så har jag extrema psykiska ärr. Hon är inte en mamma till mig längre, för mig är hon djävulen.
Publicerad 2014-03-06 00:41:04 i Allmänt,
Idag(den femte mars) så fyllde jag 21 år så jag är glad för det för jag har haft en otroligt bra dag. Känt mig riktigt glad för en gångs skull. I alla fall tills min mobil ringde. Det var min mormor som sa att hon skulle skicka pengar i present. Det är jag glad över men hon gjorde mig arg också. Hon tyckte att jag skulle skicka ett sms till min biologiska mor när hon fyller 50. Jag har tidigare trott att hon förstod att jag aldrig kommer förlåta min biologiska mamma och att hon anade varför, men tydligen inte. Det enda sms jag någonsin kommer skicka till min biologiska mor är ett som förklarar hur mycket jag hatar henne, vilken hemsk mamma hon är och att hon bara förtjänar olycka.
Publicerad 2014-02-21 01:37:02 i Allmänt,
Jag är trött på allting ibland. Jag har börjat hallucinera och drömma sinnessjuka drömmar. Jag har dessutom haft en intensiv period på universitetet och varit extra dålig i sjukdomen. Det känns som om allting kommer samtidigt för att försöka trycka ner mig. Jag har klarat så mycket, nog borde jag klara det här också.
Publicerad 2014-02-13 00:23:42 i Allmänt,
Hade sömnproblem häromdagen och klockan halv fyra hade jag en hallucination troligtvis. Jag såg hur min pappa försökte döda mig, men sedan ändrades personen som försökte döda mig till att vara min styvfar. Min pappa skulle aldrig ens tänka tanken medan min styvfar försökt göra det tidigare. Det var sjukt för efteråt somnade jag och sov riktigt skönt. Jag är förvirrad och vill bara kunna glömma bort och gå vidare, även fast jag vet att det är omöjligt.
Publicerad 2014-02-04 01:49:07 i Allmänt,
Jag har börjat fundera på varför jag aldrig berättade för min omgivning av vad min styvfar utsatte mig för. Det var aldrig för att skydda pedofilen eller ens min biologiska mamma. Varför skulle jag? Jag hatar dem båda två, särskilt min biologiska mamma för det var hon som valde att låta honom flytta in trots att hon visste om hans dom för pedofili.Jag har alltid intalat mig att jag skyddade mina syskon och även pappa från sanningen. Min yngsta bror behövde det och lite mina andra syskon också, men inte pappa. Pappa har frågat mig om han gjort något mot mig och varje gång har jag ljugit för honom. Jag ångrar det starkt för pappa har alltid tagit hand om mig så han förtjänar sanningen. Den stora sanningen är troligtvis att jag ville skydda mig själv. Jag ville inte hantera det så jag låtsades att det inte fanns. Jag blev dock ofta påmind så det var inte så smart egentligen. Idag kan jag erkänna att han slog mig, men inte att han våldtog mig gång på gång. Jag hatar mig själv för att jag inte hade mod nog att avslöja sanningen och det kommer jag nog alltid göra.
Publicerad 2014-01-27 01:45:53 i Allmänt,
Det känns verkligen som saker börjar bli lättare. Det är framför allt min sjukdom som börjat lugna ner sig. Även universitetet går bra så jag behöver inte bli så orolig för det. Jag börjar hata min biologiska mamma mindre. Hon är fortfarande en hemsk människa, men jag känner nu att jag börjar kunna gå vidare. Jag är en större människa än hon är och klarar av att gå vidare, men jag kommer aldrig att glömma eller förlåta. Jag har ingen kontakt med min äldsta bror just nu och hur sjukt det än låter så är det skönt. Han är den av mina syskon som sämst förstår att jag inte vill höra honom prata om henne eller med henne. Dessutom sätter han press på mig i övrigt och det slipper jag just nu även om jag antagligen ska ta upp kontakten med honom sedan.
Publicerad 2014-01-14 23:55:35 i Allmänt,
Jag har gått från att prata med min äldsta bror minst varannan dag till att inte ha pratat med honom på en vecka. Det slutade i att jag inte orkade hantera honom längre. Han hade börjat bli för jobbigt och bara brytt sig om sitt eget så jag kände att jag behövde en paus.
Det största problemet är vad han lät vår biologiska mor göra mot mig och att han lovordar henne. Jag vet att han inte vet om det och det är därför, men jag tycker att han borde sett. Det kan jag ändå hantera, men jag tillåter inte att han pratar om henne så inför mig för han vet att jag är arg på henne.
Min syster och. min andra bror har åtminstone vett att inte prata om henne med mig för de har insett att jag kommer att bli förbannad. Vi får väl se om jag vill fortsätta ha samma täta kontakt med honom som jag hade.
Publicerad 2014-01-08 09:05:52 i Allmänt,
Efter julen och nyårsfirandet så trodde jag att jag skulle ha svårt att komma igång med träningen igen, men det var lättare än vad jag trodde. Träningen går bra även om det är svårt att genomföra den de dagar min öronsjukdom får för sig att göra mig nästintill sängliggande.Jag har aldrig varit någon som gillat att träna, men nuförtiden gör jag i regel det.
Ändå sedan vi började med idrott i skolan, i årskurs tre ungefär, så har jag avskytt idrotten och jag trodde aldrig att jag skulle komma över avskyn för idrotter och träning överlag. Jag hade verkligen fel, nu går jag till gymmet 2-3 gånger i veckan, ibland till och med fyra. Jag är däremot väldigt noga med att ge min kropp en vilodag emellan för annars så bryter i regel sjukdomen ut och straffar mig hårdare än någonsin.
Publicerad 2014-01-07 00:54:24 i Allmänt,
Jag har länge funderat på det här med mina gener. Jag är glad över att jag verkar ha fått 80-90 % av mina gener av min far. Det är hans gener jag vill ha för han är smart och framförallt så har han ett bra jobb.Min biologiska mamma är däremot allt annat än smart. Hon var länge arbetslös även om hon har ett jobb nu och hon lärde sig aldrig rätt eller fel. Det enda jag har ifrån henne är hennes hår och det hatar jag så jag funderar på att färga det i vilken färg som helst, bara jag slipper likna henne.
Publicerad 2014-01-02 23:04:35 i Allmänt,
Jag har varit och hälsat på i staden/byn jag växte upp i. Jag har umgåtts mycket med min bästa vän och det har varit assum. Han är som ett fjärde syskon och han kan göra mina dagar bekymmerslösa.Det har också varit svårt att vara hemma. Dels för att pappa dricker för mycket vissa kvällar, men också för att min så kallade mor ännu bor kvar där. Hon kommer alltid hitta nya sätt att förstöra mitt liv på. Det känns otroligt att jag känner så mycket hat för henne och det känns som hatet växer sig starkare för varje gång jag hör hennes namn.Över lag har det ändå känts bra att få spendera lite tid där. Jag tycker om att bo här, men ibland kan jag känna att jag saknar pappa och min hemstad.
Publicerad 2013-12-29 00:59:46 i Allmänt,
Jag önskar att min mamma hade lämnat bort mig istället för det var rätt så tydligt att hon aldrig ville ha mig. Jag var den ungen hon bara stod ut med och de andra var hennes ögonstenar. Pappa har gett mig all kärlek jag behövt men jag har aldrig haft en kvinnlig förebild. Han försökte reparera de skador min mamma orsakade, men det var en för stor uppgift. Han försökte få mig att må bra trots det men de psykiska ärren var för stora.
Publicerad 2013-12-12 04:27:57 i Allmänt,
Det är rätt så sinnessjukt att jag inte kunde sova inatt, men ändå inte är ett dugg trött. Jag har tidigare haft sömnproblem så jag är inte förvånad. Vissa nätter är jag så rädd för mardrömmarna att jag inte klarar av att somna helt enkelt. Jag drömmer mardrömmar om hur han tog på mig och varje gång han försökte strypa mig samtidigt. Det gjorde ont varje gång, men jag höll ut för jag visste att varannan vecka så fick jag vara hos pappa istället och det var för de veckorna som jag överlevde.
Jag har sömnproblem åtminstone en gång i veckan, den här veckan har det till och med eskalerat till två gånger. Turligt nog så går jag inte så länge på universitet sedan, det är bara tre timmar. Dock så är det inte förrän nio så får väl sticka till gymmet om någon timme. Jag tror allvarligt talat att jag bör söka hjälp för mina sömnproblem för de är så pass jobbiga att hantera nu.
Publicerad 2013-12-10 04:38:21 i Allmänt,
Häromdagen sa jag till min syster att jag ärligt talat ville dö. Hon har aldrig förstått hur det känns att kännas som om livet inte är värt, men det gör min bästa vän däremot. Jag och min syster växte inte upp i samma värld. Större delen av hennes uppväxt så var våra föräldrar gifta och även om de hade problem mellan sig, så behandlade hennes föräldrar henne bra. Hur var det för mig då? Mamma brydde sig aldrig om mig för att hon egentligen inte ville ha ett fjärde barn. Hon låtsades bry sig, men hon gjorde bara det hon var tvungen. Pappa var bra, men till skillnad från syrran så tvingades jag bo med en pedofil. Hon hade redan flyttat till universitet när våldtäckterna av mig började. Därför förstår hon inte varför min bakgrund kan vara en av orsakerna till att jag ibland bara känner att jag vill dö.
Dessutom så har jag en kronisk öronsjukdom som heter Menieres. Det finns olika grader av Menieres. Min Menieres var rätt så enkel först, men i somras försämrades den snabbt. Som den är nuförtiden är jag glad om jag kommer upp ur sängen hälften av dagarna i veckan. Däremot så går jag på en behandling som kallas Meniett. Det är en ganska stor apparat som man sätter i örat med hjälp av en slang som utger tryckvågor. Det hjälper mig väldigt mycket, men den ger mig också betydligt mer tinnitus och huvudvärk än vad jag brukar ha. Jag misstänker därför att det inte är en långsiktig lösning. Jag har perioder med den dessutom. Jag har perioder då jag kan vara riktigt bra, men en sådan period följer i regel av en särskilt kass period då jag blir sängliggande mer eller mindre hela tiden. Jag kan tvinga mig upp vissa av de dagarna, men då är jag som en zombie.
Jag har också fått sömnproblem till följd av allt detta. Det är andra gången på en vecka totalt som jag inte kan sova. Vad det här gör med min kropp kan man ju bara tänka sig. Jag vill bara få sova lite, men jag kan inte det vissa nätter.
Det hela har slutat i att jag vissa dagar mår allmänt sämst. Det kanske inte är någonting särskilt den dagen, men jag är väl medveten att inte ens åratal av terapi kan få mig att må bra psykiskt. Det är kasst att behöva må dåligt både psykiskt och fysiskt, men det är de förutsättningar livet kastade på mig.
Publicerad 2013-12-08 21:36:40 i Allmänt,
Jag och min bästa är väldigt lika när det gäller vår uppväxt. Han hade en alkoliserad far och min mor var inte direkt bra. Det gör att jag känner en samhörighet med honom, det känns nästan som att vi är syskon ibland. Det är skönt för även om jag kommer överens med mina syskon nuförtiden så finns det vissa saker jag aldrig pratar med dem om.
Jag har börjat berätta för mina syskon om att jag blivit våldtagen. Jag har däremot sagt att det var en okänd person och att det bara hände en gång. Jag känner mig inte redo att berätta för dem om vem det var som våldtog mig utan just nu får de bara veta såhär pass mycket. Det tog tid för mig att berätta för min kompis också och han tittade inte på mig på samma sätt längre efter att jag hade berättat. Nuförtiden kan jag känna att han tittar på mig med medlidande, fast det kan förstås vara en inbillning också. Jag kände mig annorlunda gentemot honom så fort jag hade berättat och jag vill inte få den känslan inför mina syskon. Jag vill att de ska se mig som stark, men jag vill inte att de ska förstå att jag var tvungen att bli stark.
Publicerad 2013-12-02 00:03:17 i Allmänt,
Jag lärde mig tidigt vilket samhällets normer är och vilka som är särskilt viktiga att inte bryta mot. Det är nog dels därför som jag inte berättade om övergreppen för någon förutom min bästa vän Utåt var vi den perfekta familjen, även efter skillsmässan. Inåt skulle jag inte ens kalla det en familj. Jag blev våldtagen varje dag, min bror är homosexuell och vågade inte berätta för någon även fast alla visste, min andra bror pratade inte med pappa och min syster och jag kom inte alls överens just då. Vi var en katastrof egentligen. Vi var väldigt duktiga på att hålla upp en fin fasad. Den raserades tack vare mig för att jag inte ville bli ihjälslagen vid ett av övergreppen. När jag valde att flytta till pappa så förstod utomstående att det fanns en speciell orsak till det. Det var alltså mitt fel att den fasaden raserades, det tycker i alla fall min mamma och mina tre syskon. Jag blev det svarta fåret även fast det jag gjorde bara var för att få överleva.
Publicerad 2013-11-30 00:33:02 i Allmänt,
Jag har börjat inse hur lite min mamma brydde sig om mig när jag var liten. När folk pratar om saker de gjorde med sina mödrar så inser jag att min mamma aldrig gjorde de sakerna med mig. Jag strävade alltid för att få henne att älska mig, men det gjorde hon aldrig hur mycket jag än försökte. Jag är tacksam för min pappa försökte täcka upp, men han kunde aldrig ersätta min frånvaro av en närvarande mamma. Det var när jag som behövde henne som mest som hon svek mig som mest. Detta gjorde mig alltid arg på henne för om hon bara hade brytt sig lite mer så kanske jag mått bättre psykiskt. Nuförtiden är jag bara arg på henne. Inför låtsades hon att hon brydde sig om mig och det är nog det som gör mig argast. Jag ville att alla skulle veta vilken värdelös mamma hon var och jag hade ärligt talat mått bättre om hon aldrig funnits i mitt liv överhuvudtaget. När folk frågar om henne så säger jag ibland att hon är död för hon är det för mig. Vore hon det på riktigt så skulle däremot mina syskon förhoppningsvis sluta prata om henne och det är det jag behöver för att kunna gå vidare. Hon utsatte mig för så mycket hemskt i och med den man hon valde så nu vill jag bara låtsas att hon aldrig fanns.
Publicerad 2013-11-27 00:07:46 i Allmänt,
Min öronsjukdom blir värre och värre otroligt fort. För ett halvår sedan kunde jag jobba utan problem och innan dess studera utan några problem där heller. Nu är jag så pass dålig att jag är glad om jag kommer upp ur sängen. Jag har dagar då jag är så pass yr att jag bokstavligen inte kan resa mig ur sängen. I början hade jag bara en sådan dag i månaden, nu har jag minst en sådan dag i veckan. Jag har många dagar som är halvdåliga också, jag är yr då, men klarar ändå att ta mig upp.Universitetet är väldigt svårt för mig att klara av. Oftast är jag seg dagen efter ett anfall också, så även om jag orkar gå på föreläsningen då så orkar jag i regel inte så mycket mer den dagen. Det påverkar universitet mycket för jag orkar inte alls läsa lika mycket som jag gjorde innan. Nu ska jag få en apparat som kallas Minette som ska försöka stabilisera sjukdomen. Jag får den i början av nästa vecka och jag ska ha den i 2-3 månader. Jag vet att det fortfarande finns alternativ kvar, men efter den börjar alternativen sina. Det finns också en operation som man kan genomgå om alla andra alternativ är uttömda. Den innebär att läkaren förstör min balansnerv som sitter i innerörat. Återhämtningen är jobbig för då måste man träna upp balansen igen. Jag vill verkligen inte behöva genomgå den operationen därför hoppas jag verkligen att Minette apparaten kommer fungera.
Publicerad 2013-11-19 20:11:53 i Allmänt,
Imorgon ska jag till en audionom ochs sedan efter det till en öronspecialist. Just nu är jag iförnekelsefasen för jag vill inte acceptera att jag kommer förlora hörseln på vänster öra och att jag måste sluta stressa för att inte förvärra yrseln och illamåendet. Jag längtar tillbaka tills tiden då jag var frisk och kunde ha ett högt tempo i livet utan att behöva sota för det.
Jag kommer aldrig kunna jobba 100 % verkar det som. Jag har svårt att klara av universitetet eftersom vissa dagar mår jag bra och andra inte alls. Jag kan nästan inte planera saker utan jag måste alltid räkna med att det kan vara en dålig dag. Just nu försöker jag ta det lugnt de dagar jag inte behöver vara på universitetet, men det är ändå för mycket stress.