dukaninteskadamiglängre.blogg.se

Idag har jag ingen kontroll överhuvudtaget. Jag är sönderstressad för jag ska först köpa linsvätska eftersom jag tydligen tappat bort den, sedan ska jag köpa litteratur till nästa termin, sedan temaarbete innan jag äntligen kan köra till syrran. Det är en 8 timmars bilresa så det är alltid kul också. Det innebär att jag inte har någon kontroll överhuvudtaget och jag börjar ärligt talat få panik.

 

Jag är glad för jag ska få träffa min älskade syster och hennes lilla vovve, men samtidigt har jag panik för det här är saker som jag inte kan ha kontroll över. Jag tror att jag hela mitt liv strävat efter att ha kontroll, särskilt efter det jag blev utsatt för. Jag måste lära mig att jag inte behöver ha kontroll över hela mitt liv, men idag är uppenbarligen inte den dagen. Jag har i alla fall med mig allt utom linsvätskan så jag är säker på att jag inte glömt något annat. Detta innebär inte att jag inte kommer kolla det trehundra gånger. Jag känner mig själv så jag vet att jag kommer att kolla det om och om igen. Nu tännker jag försöka ta ett djupt andetag och försöka andas.

 

Jag berättade dessutom för min syster om mitt tvångssyndromet. Efter allting som hände när jag valde att flytta, när mina syskon vägrade prata med mig så kan jag äntligen lita på min storasyster igen, till viss del förstås. 

Jag vet att jag inte  borde låta det här definiera mig, men eftersom jag aldrig riktigt bearbetade det så har det blivit en väldigt stor del av mig. De flesta vet om att min styvfar är en pedofil och att han är dömd för det, men de vet inte vad han gjorde mot mig. Jag vill verkligen inte att folk ska tycka synd om mig mer än vad de redan gör. De vet också om att jag bad min mamma välja mellan  honom och mig och att hon valde honom. Det är något jag lärt mig inte är mitt fel utan det är hon som gjorde ett misstag, inte jag. Därför tycker folk ofta synd om mig. Skulle jag berätta allting för folk så skulle de tycka alldeles för synd om mig och det skulle jag inte klara av. Jag klarar mig utan folks medömkande.

 

Jag rekommenderar verkligen inte någon som blir utsatt för samma sak som jag blev att hålla tyst om det. Jag rekommenderar att man ska anmäla, men jag antar att jag inte var stark nog att berätta sanningen även om jag önskar att jag hade varit det. Blir du utsatt för övergrepp så ska du anmäla, men jag förstår också varför man kan tycka att det är svårt eller till och med omöjligt att göra det. En stor del i beslutet att inte anmäla för mig var att jag inte ville ses som ett offer.

 

Vet folk om att du har blivit utsatt för övergrepp så ser de dig på ett annat sätt än om de inte vet. Tro mig, jag vet. Jag valde att berätta för min bästa vän i åttan och sedan den dagen så har han sett på mig på ett annat sätt. Han gör det inte med flit, men det är aldrig kul om någon ser på dig som du skulle gå sönder vilken sekund som helst. Jag är inte ett offer. Jag blev utsatt för en fruktansvärd sak, men jag har också varit med om saker som är underbara. Jag önskar ingen att bli utsatt för det som jag blev, inte ens min värsta fiende, men idag klarar jag av att vara stark och vara glad för det underbara som jag har.

Jag lider av OCD (obsessive-compulsive disorder, tvångssyndrom. Det innebär att jag kollar om jag stängt av spisen, om datorn står rätt så att den inte kan ramla ner, om nycklarna är i fickan, om jag låst osv. Jag är dock inte förvånad, det är mitt sätt att hantera det som har hänt mig. Det började tidigt, redan efter en kort tids övergrepp så hade jag utvecklat OCD. Jag påverkar inte så mycket av det, utan det är ett sätt att försöka hantera helt enkelt. I början var det svårt att hantera, men nuförtiden så är jag van. Jag behöver kontrollera vardagen och det försöker jag göra med hjälp av tvångssyndromet. 

 

 

Textraden ovanför är skriven av en av artisterna som jag brukar tycka om att lyssna på, Jag skulle vilja kunna strunta i sådant som jag inte kan kontrollera, men jag behöver kontroll i min vardag. Mitt rum kan vara hur stökigt som helst, det rör mig inte ryggen, men min telefon måste det vara ordning i. Samma sak i min lilla kalender.  Det finns vissa saker som jag måste kontrollera och det finns andra saker som jag inte måste göra det med. Det är som jag har en väska som jag använder till universitet, om jag har med mig iPaden till universitet så måste den ligga i mittenfacket, annars får jag panik rent av.

 

Kontroll är viktigt för många personer. Jag blir lugnare om jag känner att jag har kontroll på specifika saker. Jag anser att de flesta behöver någonting för att göra vardagen enklare.

Jag pratade med min pappa idag och han lugnade ner mig som alltid. Han är den enda som alltid ställt upp för mig. Om det är något jag behöver så vet jag att jag alltid kan prata med min pappa. Jag tänkte vara lite förebyggande och skaffa böckerna till nästa termin eftersom den kommer bli ganska tuff och då kom han på att en bekant kanske har dem. 

 

Ibland önskar jag att jag hade berättat för min pappa vad som hände, men när det skedde så skämdes jag så mycket. Framför allt så anklagade jag mig själv. Jag har däremot berättat för min bästa kompis, men anledningen till att jag inte berättade för pappa var att jag vet att det knappast skulle förändrat något, utan min pappa skulle troligtvis gjort något dumt mot min så kallade styvfar. Jag gjorde det för att skydda min pappa och mina syskon. På sätt och vis vet jag ändå att min styvfar förtjänar allt som pappa skulle kunna göra mot honom, men jag vill ha kvar min pappa.

 

Jag kommer ihåg när jag flyttade från mamma efter att pappa fått reda på att det fanns en dom mot min så kallade styvfar. Då frågade han mig hundratals gånger om han någonsin hade skadat mig. Då ljög jag pappa rakt upp i ansiktet. Det är det jag ångrar mest i hela mitt liv för jag har aldrig ljugit så för min pappa. Småsaker har jag förstås undanhållit från pappa, men jag har aldrig ljögit på det sättet för honom. Ibland funderar jag dock på om pappa ändå inte visste för jag har aldrig kunnat ljuga bra för min pappa, han ser igenom mig.Vi känner varandra så pass bra för jag har alltid varit pappas lilla flicka. Jag tror inte att någon kan ändra på det.

 

Om du någonsin läser det här pappa, så ska du veta att jag älskar dig och att det aldrig var meningen att ljuga för dig. Jag ansåg att jag gjorde det för att skydda dig och jag hoppas att du kommer att kunna förlåta mig. 

Jag kommer ihåg en gång när jag var yngre. Jag var på akuten och jag var där för att jag hade stukat foten, när läkaren frågade hur det hade gått till så visste jag inte vad jag skulle säga. Jag sa att jag hade ramlat, men jag är rätt säker på att läkaren inte trodde på mig. Varför skulle han ha gjort det? 

 

Nu ångrar jag alla gånger som jag ljög om vad han utsatte mig för, hade jag bara varit ärlig så tror jag att livet hade varit enklare. Jag skyddade inte honom för jag hade aldrig direkt tyckt om honom, men jag skyddade mig själv och min familj. Om någon hade frågat ut mig om det här så hade jag nog berättat, men de flesta låtsades som de inte såg. Min bästa kompis frågade mig om det i åttan och då berättade jag allting för honom. Jag tror att jag ville berätta, men inte vågade ta upp det själv. 

 

Ibland har jag och någon av mina syskon bråkat om min styvfar. De tror inte att han är en pedofil trots att han har en dom mot sig. De tror att han är oskyldigt dömd bara fär att han säger det. Jag vet däremot sanningen för jag har fortfarande kvar ärren av det han gjorde mot mig. Även om ärren börjat blekna så vet jag från exakt vilket tillfälle de är ifrån, som ett jag har på handleden. Det är från första gången han gav sig på mig. Anledningen till att jag har det är att när jag gjorde motstånd så tog han tag i min handled och tryckte in naglarna i den. Jag vet att ärren aldrig kommer försvinna helt.

Klockan är tjugo över 6 och jag har inte somnat ännu. Jag har sovit 2 timmar de senaste två dygnen, men ärligt talat så var det ett medvetet val. Mina mardrömmar har varit så sinnessjuka nätterna innan så jag vågar inte sova. På sätt och vis så är jag inte trött heller, men däremot så är jag trött på mardrömmarna för när de är som värst så vaknar jag skrikandes i ren panik.

 

Är jag galen som väljer att inte sova istället? Ingen aning, men jag tar hellre sömnbrist faktiskt, hur tokigt det än låter.

Idag har jag ont, när jag var 12 år gammal så började det jag trodde aldrig skulle kunna hända mig. Det hela började egentligen med att min mamma och pappa skiljde sig från varandra. Det var mammas beslut och jag var inte arg på henne för det, det var jag verkligen inte, men idag ångrar jag att jag inte var argare. Knappt ett halvår efter det så flyttade en man in hos min mamma. Från dag ett så var jag livrädd för min nya styvfar, jag visste att något var fel så därför är jag inte förvånad över det han gjorde mot mig. Strax därefter så gav han sig på mig för första gången, han kom in till mig på natten när min mamma var borta, han hade lovat min mamma att ta hand om mig den kvällen för hon skulle till en vännina och jag sa att det var okej att hon lämnade mig ensam med honom.

 

Det är det jag ångrar mest av allt för en del av mig tror att om jag inte hade sagt att det var okej så hade jag aldrig gått igenom det här. Sedan den natten så gav han sig på när han kände för det och jag levde i en värld där jag var ständigt rädd. Jag var tolv år, skulle börja 6an när det här började. Mina föräldrars skillsmässa var ett nog trauma för mig, I efterhand har jag fått reda på mycket som jag önskar att jag hade vetat då, för eftersom jag var 12 år när mina föräldrar skiljde sig så hade jag rätt att välja var jag ville bo, men jag valde ändå att bo varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Jag har tre biologiska syskon, en storasyster och två äldre bröder. 

 

När jag gick i högstadiet, i början på åttan så avslöjade jag det här för min bästa vän och han reagerade som förväntat, men han har många gånger frågat mig om jag tror att min styvfar utsatte någon av mina syskon för samma sak? Jag sa att jag inte trodde det, men jag vet inte svaret på den frågan. Min äldsta bror bodde på ett gymnasium längre ner i landet när mamma träffade honom, min yngsta storebror var sällan hemma och detsamma med min storasyster, men jag vet också att möjligheten finns. Han skadade mig så allvarligt att jag ärligt talaat inte funderade på om han också kunde utsätta någon av mina syskon för samma sak. På sätt och vis hatar jag mig själv för att jag oftast inte tänkte så långt, Jag vill inte att någon i världen ska bli utsatt för samma sak som jag blev så därför vill jag inte ens tänka så långt. 

 

Är det fel av mig att inte vilja tänka tanken att mina syskon kunde blivit utsatta för samma sak? Jag tycker det är upp till var och en att besluta det, jag vet att många kommer att döma mig för det jag skriver, men den här bloggen är framför allt skapad för min egen skull.

Det är alltid svårt att avslöja vad du känner innerst inne.Den här bloggen har jag startat för att anonymt kunna bearbeta det som hände och för att andra ska få veta, som ett sätt att få mardrömmarna att sluta.

 

Vem är jag då? En ung kvinna som bor i södra delarna i landet och det enda jag inte klarar mig utan är min familj, en familj som egentligen är ett skämt. Min pappa är det enda stabila jag har som familj, jag har också tre syskon, men min relation till dem är svår och kommer alltid att vara.

 

Vem bär ansvaret för problemen i min familj? Min mamma, den enda som borde vara den som skyddar en är den som skadade mig i mitt fall, men jag är oftast inte arg på henne, utan jag är på mig själv. Jag är uppväxt i en liten håla i en helt annan del i Sverige, där min bästa vän och min pappa bor kvar, men också min mamma så även om jag längtar hem ibland så tänker jag alltid en extra gång innan jag åker hem och hälsar på.

 

Det här är en kort presentation om mig och vad jag kommer att prata om i bloggen, bloggen kommer också designas när jag har tid för det.