Publicerad 2013-09-05 18:22:39 i Allmänt,
Ibland önskar jag verkligen att jag kunde stanna inomhus och aldrig mer gå utomhus. Jag behöver tid på mig att bearbeta sak och på senaste tiden har det hänt för mycket saker för att jag ska kunna hantera det. Jag blir stressat och får panik över enkla saker.
Det har alltid varit så att det hänt väldigt mycket i mitt liv. De flesta går igenom kanske en tiodel av det jag varit igenom. Jag försöker att inte klaga, men ibland behöver jag också prata om det. Jag är ändå ingen robot, för skulle jag prova att vara det så skulle jag få avskärma mig helt från känslor och ibland får jag för mig att det kanske vore bättre. Så länge jag kan låtsas att vissa saker inte gör ont så borde jag må okej, eller? Nja tyvärr fungerar det inte på det sättet.
September kommer alltid vara svår för mig, det beror på vad som hände i September för tre år sedan. Jag vill allra helst pratq med min styvbror, men så kommer jag ihåg att det går inte för han är borta och det gör ont i min själ. Hans död tät på mig genom hela september och lite när som helst om året egentligen även om september är värst. Problemet med det är att jag skulle vilja prata med honom om hans död för jag känner att han är den enda som verkligen skulle förstå. Han förstod mig alltid utan att jag behövde säga till honom vad det var för fel. Det var skönt och jag kommer alltid ångra att jag inte var hemma den där fruktansvärda kvällen då det som jag inte vågar prata om hände. Jag har enorma skuldkänslor för det, för jag inbillar mig att det hade varit annorlunda om jag hade varit det. Jag vet att det är löjligt, men det är så jag känner det. Ju närmare årsdagen av hans dödsdag kommer destp större skuldkänslor får jag. Tyvärr inte bara för det, utan också att jag är lycklig även om han inte är här och det hatar jag mig själv för. Jag vill inte vara lycklig utan honom.
Publicerad 2013-09-02 01:49:30 i Allmänt,
Ibland önskar jag att jag hade haft en annan uppväxt än vad jag hade. Som det är nu så är jag jämt orolig över för att försäga mig om vad han gjorde varje gång jag bråkar med någon av mina syskon, särskilt min äldsta bror som verkligen går mig på nerverna.
Jag var stark trots att jag egentligen borde vara död, för flera gånger har han slagit mig så hårt att jag inte kunnat gå på en vecka. Folk tror att jag utvecklade en allergi i 6an, men sanningen var att han hade slagit sönder mina tarmar så det var därför jag låtsades att jag hade mjölkallergi och att den förstörde min mage. Alla mina åkommor har kommit från misshandeln eller hittats på för att täcka misshandeln.
Jag har spenderat väldigt mycket tid i att täcka upp för honom. Jag har låtsas att det inte fanns någon misshandel och ibland fungerade det, men ibland såg vissa igenom det. Min kompis såg igenom det i åttan och frågade ut mig om det, och jag valde att berätta sanningen för honom.
Hur mycket kan man egentligen täcka upp för någon som skadat en så mycket? Jag gjorde det för mina syskon, men de borde ha älskat mig nog mycket och sett vad som pågick hemma.
Publicerad 2013-09-01 17:02:51 i Allmänt,
Jag har alltid varit tvungen att växa upp i förtid och det har alltid gjort att jag uppfattats som äldre än vad jag är. Min pappa försökte ta hand om mig så gott han kunde när jag var yngre, men på vissa områden hade jag bara mig själv. Pappa såg alltid till att jag hade allt jag behöver, men en tonårig tjej behöver ändå en mamma.Jag hatar min mamma, dels för att hon tog ifrån mig mina tonår och dels för vad hon lät hända mig. Jag är mogen för min ålder, men hade hon ens försökt ta hand om mig så hade jag kanske inte behövt bli vuxen så tidigt. Jag hade behövt mina tonår, men det fick jag aldrig så det är mycket saker jag fått lista ut själv. Det är en sak som jag särskilt kommer ihåg. Det var när jag skulle skaffa p-piller, det fick min pappa följa med och göra. Jag vet ärligt talat inte om han eller jag tyckte att det var jobbigast. Det var helt enkelt en ytterst pinsam händelse i mitt liv. Idag önskar jag nästan att jag hade gjort det själv så hade jag sluppit pinsamheten, men samtidigt förde faktumet att det var så pinsamt oss närmare varandra.
Publicerad 2013-09-01 00:23:41 i Allmänt,
Jag vet att jag behöver åratal av terapi efter det som gjordes mot mig, men ibland låtsas jag att allt är bra och att jag inte behöver terapi. Det beror på att jag vet att jag behöver gräva i det förflutna för att ha en chans att bli hel igen, men bara tanken på att gräva i det förflutna gör ont i själen. Därför är det enklare att låtsas att allting är perfekt, precis så som jag vill ha det. Låtsas man inte om saker så finns de inte längre, i alla fall inte för stunden. Är inte det allt som räknas egentligen?
Publicerad 2013-08-29 01:22:36 i Allmänt,
Jag har beslutat att en början till att kunna berätta för alla är att söka professionell hjälp så det kommer jag att göra. Jag har väldigt allvarliga sömnproblem så därför anser jag att det är dags att söka hjälp.
Dessutom har jag stark OCD nuförtiden, till och med så att det blivit ohållbart. Jag kan inte leva såhär så länge till utan att gå sönder inombords. Väl hos en professionell hjälp så ska jag våga berätta sanningen.
Publicerad 2013-08-29 00:58:25 i Allmänt,
Kommer jag någonsin bli stark nog att berätta sanningen? Efter det senaste avsnittet av sjunde himlen så inser jag innebörden av att berätta om när man blir slagen och missbandlad, särskilt om det är av en familj. Avsnittet handlade dels om en far som utnyttjade och misshandlade båda sina barn, både sonen och dottern. Det viktiga är egentligen inte vem du berättar för, bara det är en vuxen som kan hjälpa dig.
När det skedde så berättade jag för min bästa kompis, men han var en tonåring precis som jag så han kunde inte agera som jag behövde. Det fanns en lärare som reagerade på att jag alltid täckte kroppen med kläder. Jag önskar att jag hade berättat för henne, men jag trodde inte att hon skulle tro på mig. Då visste jag inte att han redan hade en liknande dom på sig utan det fick jag veta i efterhand. Om jag hade vetat det så hade jag troligtvis anmält honom.
Jag önskar att jag hade haft modet att berätta ändå. Då skulle mina syskon förstått varför jag ville flytta till pappa. Jag önskar att jag hade berättat för min lärare, min kurator eller kanske min pappa. Det är dock ingenting man säger bara sådär. Dock är det viktigaste nu att jag tar mig mod till att berätta.
Jag tror också att om jag hade bearbetat och inte tryckt undan det så hade jag kanske inte utvecklat OCD heller och fortfarande haft förmågan att lita på andra människor. Nu finns det inte en endaste människa som jag litar på till 100 % och det är helt min mammas och äckelpedofilens fel.
Om du någonsin läser det, mamma, så ska du veta att jag hatar dig till 1000 %. En mamma ska skydda sina barn, medan du var anledningen att jag led. Det var du som skiljde dig från pappa och träffade äckelpedofilen. Du hade aldrig en tanke på att skydda mig och du funderade aldrig ens på varför jag gömde mig för honom redan i början. Min magkänsla sa till mig att springa så långt bort från honom som möjligt. Det enda som jag tycker jag gjorde fel är att inte berätta för andra och att jag inte flyttade till pappa efter första våldtäckten. Du gjorde betydligt fler fel än så, du förstörde mig. Jag kan aldrig bli riktigt hel igen, men jag kan lova mig själv att aldrig sluta hata dig. Jag kommer aldrig förlåta dig eller glömma, men jag kommer att gå vidare och någon dag förhoppningsvis kunna lita på andra människor.
Publicerad 2013-08-28 01:42:03 i Allmänt,
Jag är på sätt och vis glad över att jag har så pass starka erfarenheter som jag har för jag känner mig stärkt av dem, även om min styvbrors död var lite väl mycket.Jag hatar erfarenheterna som jag fått, men jag vet också att de har gjort mig så mycket starkare. Jag ser på vissa av mina kompisar och förundras av hur klena dem är. En av mina kompisar blev utbränd på ett jobb som bestod av att sitta i supporten på ett mobilföretag. När det hände så undrade jag först innerst inne om hon skämtade med mig. Jag avundas henne för hon vet inte hur hemsk verkligheten kan vara.
Det är ingen som kan säga att jag har ett svagt psyke utan mitt psyke är starkt. Många som får veta sakerna som jag har varit med om säger oftast saker som "det skulle jag aldrig klara" och eller något medömkande. Jag tycker inte synd om mig själv, det gör jag verkligen inte. Jag lever och jag är relativit frisk. Jag har mat på bordet varje dag och tillgång till rent vatten. Däremot vill jag använda mig av mina erfarenheter för att hjälpa andra, folk har en förmåga att tycka mindre synd om sig själva för småsaker när man berättar fasanfulla saker för dem. På så sätt tror jag att jag hjälper dem genom att använda egna erfarenheter. Om jag bara kan hjälpa en enda person genom att rota i mitt inre hur ont det än gör så är det värt det.
Publicerad 2013-08-28 00:25:22 i Allmänt,
Ibland är jag deprimerad rent av. Idag insåg jag att min cykel är stulen. Den var inte värd någonting, men det satte igång min OCD(obsessive controll disorder, alltså tvångstankar eller tvångshandlingar) ordentligt. Jag kollar inte längre om dörren är låst 5 gånger, jag kollar 10-15 gånger istället.Att leva med OCD har varit relativt enkelt för mig, men man vet aldrig när det blir värre. När jag var orolig för att jag inte hittade en lägenhet, för saker som hände i släkten , bland annat misshandeln av min farbror, och min öronsjukdom så blev aldrig min OCD särskilt mycket värre. Det är sådana större saker som man tycker borde sätta igång OCD:n, men det gjorde de inte. Den blev nästan bättre till och med för då hade jag inte tid att tänka på saken.Du kan aldrig veta när OCD:n blir värre. Jag har också fått en del av OCD:n som jag aldrig haft förut. Jag har börjat få bacillskräck och jag känner mig skitig trots att jag precis duschat. Den delen är jag inte van vid, jag har aldrig förut känt behovet av att tvätta händerna trots att jag inte behöver det egentligen. OCD är en psykologisk sjukdom, en ångestsjukdom som det kallas. Vissa kollar om de låst dörren hur många gånger, andra gör saker exakt tre gånger till exempel och blir det fel börjar de om och vissa är sjukligt hygieniska. De finns de som har alla delar av sjukdomen. Det går aldrig att förutse vem som får vilken del av sjukdomen eller ens vem som får den. Sjukdomen kan utlösas av trauman, men den behöver inte bero på ett trauma. Det är väldigt individuellt och det är inget man behöver skämmas för, men däremot väljer de flesta att gömma sjukdomen och försöka vara diskreta för att inte verka annorlunda.
Publicerad 2013-08-27 01:31:00 i Allmänt,
Idag är mina känslor blandade. Jag önskar att jag hade en mamma som vore där för mig. Jag vill ha mamman som är i serien "Sjunde himlen" och ja sådana mammor existerar, min farmor var en sådan mamma åt min pappa och hans fyra syskon.
Tydligen är jag inte bra nog för att förtjäna en sådan mamma utan jag fick nog den sämsta mamman man kan tänka sig. Vilken mamma vet att sin dotter blir våldtagen och misshandlad och bara struntar i det? Så även om jag vill ha en mamma så är jag inte så desperat att jag någonsin tänker prata med min biologiska mamma igen.
Publicerad 2013-08-25 01:07:36 i Allmänt,
Det var nog den värsta dagen i mitt liv. Det var den dagen som min då 24 år gamla styvbror dog i en bilolycka. Han skulle svänga vänster och bilen bakom honom la inte märke till att han blickade vänster och bromsade. När bilen bakom honom krockade in i honom så kastades han ut i fel körfält just som det kom en lastbil. Han var nog redan borta vid kollisionen med den första bilen, en skåpbil, men den andra kollisionen gjorde inte saken bättre. Han hade inte en chans att överleva. När något tragiskt inträffar i ens liv så funderar man alltid på vart man var då. Jag var hos en av mina dåvarande vänner och hade filmkväll. Hennes pojkvän och min bästa vän var också där. Det är konstigt för runt 9-10 på kvällen så kände jag på mig att något var fel och i efterhand förstår jag varför jag kände så. Jag fick inte reda på vad som hade hänt förrän nästa dag när jag skulle ringa pappa och fråga när han skulle hämta mig. Jag är fortfarande arg på pappa för att han inte ringde mig och berättade så fort det hade hänt. Jag är också arg på honom för att han tyckte att jag skulle gå till gymnasiet på måndagen efter (det inträffade en fredag), men jag gick inte tillbaka förrän torsdagen. Jag är också arg för att jag själv var tvungen att berätta för folk vad som hänt. Jag berättade för en vän som fick berätta för alla andra snarare. Jag har fortfarande svårt att tala om hans död.Det tog ett bra tag innan jag började fungera som normalt igen. Jag satt oftast inne på rummet och läste bok efter bok för att inte falla sönder helt. Mina betyg har aldrig sjunkit så mycket som de gjorde då. Jag höll till och med på att inte ens få MVG i svenska B. Jag skulle också ta körkort i denna perioden, men jag missade två uppkörningar för att jag inte klarade av att svänga vänster för att det var så han hade dött. Den tredje uppkörningen klarade jag det, men då fick jag göra en skyddad vänstersväng. Idag kan jag oftast klara av vardagen även om jag verkligen saknar min styvbror. Den 17 september varje år så faller jag sönder totalt och kan gömma mig på rummet/i lägenheten hela dagen och natten. Den 17 september 2010 är ett datum som jag vill ha ogjort, men tyvärr så går inte det.
Publicerad 2013-08-24 02:43:30 i Allmänt,
Jag såg precis på filmen "What to expect when expecting" och den filmen får mig att vilja gråta lite samtidigt som jag tyckte att den var rolig. Det är bland annat en kvinna i den som inte kan få barn i den, och några andra som får det, och även en som får missfall.
Jag misstänker att jag inte kan få barn tack vare det han gjorde mot mig. Jag har inte fått mens på flera år och det kan inte vara naturligt. Jag slutade få den när jag var ca 18 år gammal och även om jag flydde från honom redan vid 14årsåldern så tror jag att det är relaterat. Någon gång kommer jag gå till en gynekolog och undersöka hur det ligger till, men just nu tycker jag inte att det är aktuellt.
Vill jag ens ha barn? Både ja och nej. Jag skulle vilja ha barn ibland, men jag vill inte ha barn för jag vill inte ge mig själv möjligheten att göra illa detta barn på det sättet som min mor gjorde mot mig. Jag litar inte på mig själv på det sättet för jag hade aldrig trott att min mor skulle kunna göra så mot mig. Jag hade tur, för min pappa är en underbar pappa för han tillgodosåg alltid mina behov, men vad händer om jag skaffar barn med en man i framtiden och denna mannen inte kan tillgodose barnets behov? Då vore det helt upp till mig att göra det och jag vet inte om jag skulle klara det ansvaret. Det är tillräckligt för mig att ha mig själv att ta hand om så just nu får det räcka. Känner jag i framtiden att jag vill ha barn så får jag då undersöka vad jag har för chanser att kunna skaffa barn.
Publicerad 2013-08-23 23:24:42 i Allmänt,
Vad betyder begreppet "Maskrosbarn" egentligen? Vissa använder det när man talar om barn med psykiskt sjuka föräldrar eller drog/alkoholberoende föräldrar, men det är egentligen fel.
Maskrosbarn är enligt min uppfattning barn med en svår uppväxt, men som tar sig igenom livet ändå. Maskroser kan växa upp vid asfalt och det är så jag tolkar begreppet. Det handlar om att klara sig trots otaliga motgångar. Det handlar om väldigt starka barn.
Jag vet hur det är att vara ett maskrosbarn och de som vet om min livshistoria förundras oftast över hur jag lyckats ta mig igenom det, men jag anser att jag var tvungen. Jag tog en dag i taget och försökte överleva dagen. Om jag hade stannat upp och tyckt synd om mig själv så hade jag troligtvis inte levt idag. Nu i efterhand har jag möjligheten att tänka tillbaka och vara tacksam för att jag lever fortfarande.
Dessutom vet jag att det finns personer som har gått igenom värre saker än jag gjorde och jag tror aldrig att jag hade utsatts för dessa prövningar om jag inte skulle klarat av dem.
Publicerad 2013-08-23 03:35:58 i Allmänt,
Häromdagen berättade jag för min storasyster om vad som hände mig. Det har alltid varit svårt för mig att prata om det. Jag sa dock inte till henne att det var vår gemensamma styvfar som gjorde det eller att det pågick under en lång tid. Att jag berättade en del om det för henne innebär att jag tagit ett steg framåt för att så småningom kunna gå vidare. Jag är säker på att jag en dag kommer må bra trots det jag utsattes för.
Publicerad 2013-07-28 15:01:24 i Allmänt,
På sätt och vis så hatar jag min mamma för det hon lät min styvfar göra mot mig. Jag kommer aldrig någonsin att bli hel, det har jag faktiskt börjat acceptera. Mina revben är det som tagit mest stryk, jag kommer ihåg för ett år sedan då en vän råkade peta till mig i revbenet. Nu är det ändå ett tag sedan jag flydde och flyttade till pappa, men det är sådana saker som påverkar mig fortfarande.
Med respekt för mina syskon som inte vet vilken hemsk människa vår styvfar är så klagar jag aldrig. Jag gjorde ett val som innebar att jag valde att skydda mina syskon från sanningen när det hände. Jag berättade enbart för min bästa vän, visst har jag antytt det till mina syskon så jag tror min storasyster vet innerst inne även om hon inte vill veta. Det valet gjorde jag framför allt för min yngsta storebrors skull, han är ganska känslig av sig så jag valde att skydda honom. Jag älskar min storebror (och mina andra två syskon) och skulle göra allting för dem. I detta fall så innebär det att jag skadade mig själv på vägen, psykiskt alltså. Jag har aldrig fått ett avslut eftersom jag valde att hemlighålla det. Jag har bestämt mig för att någon gång ska jag berätta för mina syskon, men nu är inte tillfället att göra det.Mina syskon har en bra relation till min mamma och än så länge så tänker jag låta dem ha det och skylla på mig. Däremot så har min styvfar en dom från ett annat fall och de tror att det var därför som jag flyttade, vilket de kommer få fortsätta tro ett tag till.
Jag vet samtidigt att jag inte kan hålla det gömt för alltid. Vissa dagar äter det verkligen upp mig och det är de dagarna som jag vill berätta för alla. När jag ska berätta för dem så vill jag att de slått sig till ro med familjer och så,för jag inbillar att det kommer göra det lättare för dem att hantera det. Jag bryr mig inte om han blir åtalad, det gör jag verkligen inte. Jag vet vad han är för någon och det är tillräckligt för mig. Jag är dessutom säker på att han kommer göra om det igen, eftersom jag inte var den första heller och till slut kommer någon anmäla honom. Den vetskapen är tillräcklig för mig.
Publicerad 2013-07-27 22:17:24 i Allmänt,
Idag fick jag reda på att några ungdomar som är i min ålder eller lite äldre har misshandlat min farbror. Vi håller på att få reda på vilka det var, men det finns olika utsagor om vilka de skyldiga är. Min farbror är en fin människa och han har absolut inte förtjänat att bli misshandlad så hårt att han inte kan gå av fyra eller fem ungdomar. Han var här när jag vaknade imorse och jag lovar att det var ingen vacker syn eller lukt för den delen.
Vad är man för slags människa när man gör en sådan sak? Nej förresten, man är inte en människa då, man är ett odjur. När man dessutom ger sig på fyra stycken mot en person. Hur fegt är inte det egentligen? Jag är lite extra upprörd för att det handlar om en familjemedlem, men det är aldrig rätt att ge sig på fyra stycken mot en person. Ibland tappar jag allt tron på omvärlden, om en kärleksfull familjefar ska behöva gå igenom en sådan här sak. Om jag vore honom skulle jag också vilja hämnas, men jag vet också att det inte skulle göra misshandeln ogjord.
Jag vet hur det är att bli misshandlad, men jag har aldrig upplevt hur det är att bli misshandlad av flera stycken samtidigt. Mitt i detta lidande så valde min farbror dessutom att vara givmild mot mig och ge mig ett bidrag till min nya tv som jag köpte idag, att han trots smärtan ens klarar av det gör att jag beundrar honom starkt.
Publicerad 2013-07-20 00:43:04 i Allmänt,
Med tanke på det som jag varit igenom så har jag alltid haft svårt med förhållanden. Jag har aldrig haft förmågan att lita på någon fullt ut vilket kan vara bra om man ska leva med dem.
Jag har ett ex som jag blev tillsammans med i årskurs 6. Det var till och med innan helvetet började och han var den enda som jag riktigt kände förstod. Vi hade en djupare kontakt än vad jag någonsin haft med någon annan. Vi förstod varandra utan att ens prata. Han var mitt livs kärlek och det gjorde riktigt ont att inte få behålla honom.
Det är framför allt mitt fel. När jag hade en period då jag mådde dåligt över det som hänt så gjorde jag idiotiska saker. Många gånger har jag varit otrogen mot honom, tillfälliga förbindelser som inte egentligen betydde något. Jag vet att jag inte förtjänade hans kärlek även om jag behövde den.
Jag kommer inte ens ihåg hur många gånger jag fått honom att förlåta mig för mina snedsteg och det gjorde ont i mig att jag sårade honom.
Ibland funderar jag på om jag ens försökte bättra mig? Jag tror det, men jag tror också att jag lite medvetet förstörde vårt förhållande för att jag inte var redo för att ha ett förhållande.
Jag vill säga förlåt till honom för att jag inte respekterade vårt förhållande. Vi lyckades hålla ihop i 6 år, av och till, trots mina snedsteg och jag är glad över den tiden vi fick tillsammans.
Publicerad 2013-07-14 23:49:42 i Allmänt,
Ibland inser jag att mitt liv är rätt så bra. Det är nästan enbart när jag kommer tillbaka till min hemstad som jag behöver tackla en värld där jag behöver min drömvärld.
När jag bor och pluggar i södra Sverige så mår jag oftast rätt så bra. Då är jag knappt medveten om att jag har en bakgrund som jag inte ens vill låtsas om. Visst folk frågar om min mamma även på den nya platsen, men där kan jag välja att inte svara eller undvika frågan.
Fördelen med att bo någonstans där du inte känner någon är att de inte vet om din bakgrund. För min del är det väldigt skönt att slippa frågorna om min mamma, och får jag frågor så är det på ett annat sätt.
Publicerad 2013-07-12 23:37:25 i Allmänt,
Ibland önskar jag att jag hade varit starkare och vågat berätta för folk vad han gjorde mot mig. Då hade kanske min familj inte varit sönder.
Nya personer som jag möter vill alltid veta om min bakgrund och när jag säger att jag inte har en mamma, men att hon inte är död så kollar de flesta på mig som om jag vore knäpp. Det finns ingenting naturligt i att inte prata med sin mamma om hon fortfarande är i livet.
Det finns inte heller något naturligt i det som jag blev utsatt för, men jag vill inte att folk ska se mig som ett offer. Jag var tvungen att bli vuxen tidigt och ett tag var livet förjävligt rent ut sagt, men jag tog mig igenom det och nuförtiden lever jag ett liv som är åtminstone hanterbart. Jag har lägenhet, jag pluggar på universitet och jag mår mycket bättre nu, men det tog sin tid.
Publicerad 2013-07-05 16:17:43 i Allmänt,
När jag fick reda på att jag hade öronsjukdomen så drömde jag mig bort och låtsades som att jag kunde behandla den med hjälp av tabletter. Nu går jag på diuretika och försöker inse att det är en kronisk sjukdom som ibland kan vara svår att leva med. Jag var i en drömvärld för det var enklare än att behöva leva med en kronisk sjukdom som ibland kan vända upp och ner på mitt liv.
Jag har ett vikariat över sommaren som jag har svårt att hantera just tack vare sjukdomen. När jag får ett anfall kan jag bli otroligt illamående och därför kan jag inte alltid göra allting som jag hade planerat att göra. Om jag får ett anfall under ett arbetspass på vikariatet eller om det börjar innan arbetspasset så vet jag att jag då inte kommer att kunna arbeta det passet.
Om jag har sådana här problem nu hur kommer det då inte att bli när jag blir vuxen och ska ut i det riktiga arbetslivet? Nu jobbar jag inte hela tiden och särskilt inte när jag går på universitet så på det har jag oftast råd att ha anfallen, men det känns inte som att jag kommer att ha det när jag kommer ut i det verkliga arbetslivet.
Publicerad 2013-07-05 00:29:56 i Allmänt,
Ibland vill jag bara sova dygnet runt. Jag har aldrig haft ett starkt immunförsvar, men på sommaren brukar jag vara relativt frisk. Det är den period som jag inte brukar behöva oroa mig för att bli sjuk.Denna sommar är annorlunda, är sjuk hela tiden nu och även om förkylningen jag hade förra veckan gått över så sitter det kvar i halsen, något som aldrig verkar gå över. Jag hoppas bara att jag varit sjuk nog för resten av sommaren för jag är inte mig själv när jag är sjuk såhär.