Publicerad 2014-06-22 02:29:34 i Allmänt,
Jag har börjat tycka att övergreppen i tonåren inte är det värsta som hänt mig i livet, det är sjukdomen faktiskt. Jag hatade verkligen när han gav sig på mig, men jag hade veckorna som jag bodde hos pappa som en paus.När det gäller sjukdomen så ber jag om bara en endaste dag utan symptom. Jag är ärligt mer levande än död och praktiskt taget fången i min kropp. Jag har jämt ont, är alltid illamående och yr, men det läskigaste är blodet i urinen. Min kropp sviker mig gång på gång och det har börjat kännas som att det inte är värt det att gå upp om dagarna. Jag trodde aldrig att jag efter att ha överlevt övergreppen skulle uppleva något i närheten av lika hemskt, men shi fick jag. Nu är det min egen kropp som gör det här och det finns inget jag kan göra för att stoppa det. Jag är trött på behandlingar som ändå inte gör mig bättre, men samtidigt vet jag att något måste göras.Ibland funderar jag på vad livet har emot mig. Jag har alltid fått kämpa lite hårdare och ärligt talat börjar min kämparglöd rinna ut. Jag hatar dock min biologiska mor ännu mer eftersom mina syskon berättar om mitt sjukdomstillstånd och jag anser att det inte är något som hon har rätt att lägga sig i.