Publicerad 2013-08-29 01:22:36 i Allmänt,
Jag har beslutat att en början till att kunna berätta för alla är att söka professionell hjälp så det kommer jag att göra. Jag har väldigt allvarliga sömnproblem så därför anser jag att det är dags att söka hjälp.
Dessutom har jag stark OCD nuförtiden, till och med så att det blivit ohållbart. Jag kan inte leva såhär så länge till utan att gå sönder inombords. Väl hos en professionell hjälp så ska jag våga berätta sanningen.
Publicerad 2013-08-29 00:58:25 i Allmänt,
Kommer jag någonsin bli stark nog att berätta sanningen? Efter det senaste avsnittet av sjunde himlen så inser jag innebörden av att berätta om när man blir slagen och missbandlad, särskilt om det är av en familj. Avsnittet handlade dels om en far som utnyttjade och misshandlade båda sina barn, både sonen och dottern. Det viktiga är egentligen inte vem du berättar för, bara det är en vuxen som kan hjälpa dig.
När det skedde så berättade jag för min bästa kompis, men han var en tonåring precis som jag så han kunde inte agera som jag behövde. Det fanns en lärare som reagerade på att jag alltid täckte kroppen med kläder. Jag önskar att jag hade berättat för henne, men jag trodde inte att hon skulle tro på mig. Då visste jag inte att han redan hade en liknande dom på sig utan det fick jag veta i efterhand. Om jag hade vetat det så hade jag troligtvis anmält honom.
Jag önskar att jag hade haft modet att berätta ändå. Då skulle mina syskon förstått varför jag ville flytta till pappa. Jag önskar att jag hade berättat för min lärare, min kurator eller kanske min pappa. Det är dock ingenting man säger bara sådär. Dock är det viktigaste nu att jag tar mig mod till att berätta.
Jag tror också att om jag hade bearbetat och inte tryckt undan det så hade jag kanske inte utvecklat OCD heller och fortfarande haft förmågan att lita på andra människor. Nu finns det inte en endaste människa som jag litar på till 100 % och det är helt min mammas och äckelpedofilens fel.
Om du någonsin läser det, mamma, så ska du veta att jag hatar dig till 1000 %. En mamma ska skydda sina barn, medan du var anledningen att jag led. Det var du som skiljde dig från pappa och träffade äckelpedofilen. Du hade aldrig en tanke på att skydda mig och du funderade aldrig ens på varför jag gömde mig för honom redan i början. Min magkänsla sa till mig att springa så långt bort från honom som möjligt. Det enda som jag tycker jag gjorde fel är att inte berätta för andra och att jag inte flyttade till pappa efter första våldtäckten. Du gjorde betydligt fler fel än så, du förstörde mig. Jag kan aldrig bli riktigt hel igen, men jag kan lova mig själv att aldrig sluta hata dig. Jag kommer aldrig förlåta dig eller glömma, men jag kommer att gå vidare och någon dag förhoppningsvis kunna lita på andra människor.
Publicerad 2013-08-28 01:42:03 i Allmänt,
Jag är på sätt och vis glad över att jag har så pass starka erfarenheter som jag har för jag känner mig stärkt av dem, även om min styvbrors död var lite väl mycket.Jag hatar erfarenheterna som jag fått, men jag vet också att de har gjort mig så mycket starkare. Jag ser på vissa av mina kompisar och förundras av hur klena dem är. En av mina kompisar blev utbränd på ett jobb som bestod av att sitta i supporten på ett mobilföretag. När det hände så undrade jag först innerst inne om hon skämtade med mig. Jag avundas henne för hon vet inte hur hemsk verkligheten kan vara.
Det är ingen som kan säga att jag har ett svagt psyke utan mitt psyke är starkt. Många som får veta sakerna som jag har varit med om säger oftast saker som "det skulle jag aldrig klara" och eller något medömkande. Jag tycker inte synd om mig själv, det gör jag verkligen inte. Jag lever och jag är relativit frisk. Jag har mat på bordet varje dag och tillgång till rent vatten. Däremot vill jag använda mig av mina erfarenheter för att hjälpa andra, folk har en förmåga att tycka mindre synd om sig själva för småsaker när man berättar fasanfulla saker för dem. På så sätt tror jag att jag hjälper dem genom att använda egna erfarenheter. Om jag bara kan hjälpa en enda person genom att rota i mitt inre hur ont det än gör så är det värt det.
Publicerad 2013-08-28 00:25:22 i Allmänt,
Ibland är jag deprimerad rent av. Idag insåg jag att min cykel är stulen. Den var inte värd någonting, men det satte igång min OCD(obsessive controll disorder, alltså tvångstankar eller tvångshandlingar) ordentligt. Jag kollar inte längre om dörren är låst 5 gånger, jag kollar 10-15 gånger istället.Att leva med OCD har varit relativt enkelt för mig, men man vet aldrig när det blir värre. När jag var orolig för att jag inte hittade en lägenhet, för saker som hände i släkten , bland annat misshandeln av min farbror, och min öronsjukdom så blev aldrig min OCD särskilt mycket värre. Det är sådana större saker som man tycker borde sätta igång OCD:n, men det gjorde de inte. Den blev nästan bättre till och med för då hade jag inte tid att tänka på saken.Du kan aldrig veta när OCD:n blir värre. Jag har också fått en del av OCD:n som jag aldrig haft förut. Jag har börjat få bacillskräck och jag känner mig skitig trots att jag precis duschat. Den delen är jag inte van vid, jag har aldrig förut känt behovet av att tvätta händerna trots att jag inte behöver det egentligen. OCD är en psykologisk sjukdom, en ångestsjukdom som det kallas. Vissa kollar om de låst dörren hur många gånger, andra gör saker exakt tre gånger till exempel och blir det fel börjar de om och vissa är sjukligt hygieniska. De finns de som har alla delar av sjukdomen. Det går aldrig att förutse vem som får vilken del av sjukdomen eller ens vem som får den. Sjukdomen kan utlösas av trauman, men den behöver inte bero på ett trauma. Det är väldigt individuellt och det är inget man behöver skämmas för, men däremot väljer de flesta att gömma sjukdomen och försöka vara diskreta för att inte verka annorlunda.
Publicerad 2013-08-27 01:31:00 i Allmänt,
Idag är mina känslor blandade. Jag önskar att jag hade en mamma som vore där för mig. Jag vill ha mamman som är i serien "Sjunde himlen" och ja sådana mammor existerar, min farmor var en sådan mamma åt min pappa och hans fyra syskon.
Tydligen är jag inte bra nog för att förtjäna en sådan mamma utan jag fick nog den sämsta mamman man kan tänka sig. Vilken mamma vet att sin dotter blir våldtagen och misshandlad och bara struntar i det? Så även om jag vill ha en mamma så är jag inte så desperat att jag någonsin tänker prata med min biologiska mamma igen.
Publicerad 2013-08-25 01:07:36 i Allmänt,
Det var nog den värsta dagen i mitt liv. Det var den dagen som min då 24 år gamla styvbror dog i en bilolycka. Han skulle svänga vänster och bilen bakom honom la inte märke till att han blickade vänster och bromsade. När bilen bakom honom krockade in i honom så kastades han ut i fel körfält just som det kom en lastbil. Han var nog redan borta vid kollisionen med den första bilen, en skåpbil, men den andra kollisionen gjorde inte saken bättre. Han hade inte en chans att överleva. När något tragiskt inträffar i ens liv så funderar man alltid på vart man var då. Jag var hos en av mina dåvarande vänner och hade filmkväll. Hennes pojkvän och min bästa vän var också där. Det är konstigt för runt 9-10 på kvällen så kände jag på mig att något var fel och i efterhand förstår jag varför jag kände så. Jag fick inte reda på vad som hade hänt förrän nästa dag när jag skulle ringa pappa och fråga när han skulle hämta mig. Jag är fortfarande arg på pappa för att han inte ringde mig och berättade så fort det hade hänt. Jag är också arg på honom för att han tyckte att jag skulle gå till gymnasiet på måndagen efter (det inträffade en fredag), men jag gick inte tillbaka förrän torsdagen. Jag är också arg för att jag själv var tvungen att berätta för folk vad som hänt. Jag berättade för en vän som fick berätta för alla andra snarare. Jag har fortfarande svårt att tala om hans död.Det tog ett bra tag innan jag började fungera som normalt igen. Jag satt oftast inne på rummet och läste bok efter bok för att inte falla sönder helt. Mina betyg har aldrig sjunkit så mycket som de gjorde då. Jag höll till och med på att inte ens få MVG i svenska B. Jag skulle också ta körkort i denna perioden, men jag missade två uppkörningar för att jag inte klarade av att svänga vänster för att det var så han hade dött. Den tredje uppkörningen klarade jag det, men då fick jag göra en skyddad vänstersväng. Idag kan jag oftast klara av vardagen även om jag verkligen saknar min styvbror. Den 17 september varje år så faller jag sönder totalt och kan gömma mig på rummet/i lägenheten hela dagen och natten. Den 17 september 2010 är ett datum som jag vill ha ogjort, men tyvärr så går inte det.
Publicerad 2013-08-24 02:43:30 i Allmänt,
Jag såg precis på filmen "What to expect when expecting" och den filmen får mig att vilja gråta lite samtidigt som jag tyckte att den var rolig. Det är bland annat en kvinna i den som inte kan få barn i den, och några andra som får det, och även en som får missfall.
Jag misstänker att jag inte kan få barn tack vare det han gjorde mot mig. Jag har inte fått mens på flera år och det kan inte vara naturligt. Jag slutade få den när jag var ca 18 år gammal och även om jag flydde från honom redan vid 14årsåldern så tror jag att det är relaterat. Någon gång kommer jag gå till en gynekolog och undersöka hur det ligger till, men just nu tycker jag inte att det är aktuellt.
Vill jag ens ha barn? Både ja och nej. Jag skulle vilja ha barn ibland, men jag vill inte ha barn för jag vill inte ge mig själv möjligheten att göra illa detta barn på det sättet som min mor gjorde mot mig. Jag litar inte på mig själv på det sättet för jag hade aldrig trott att min mor skulle kunna göra så mot mig. Jag hade tur, för min pappa är en underbar pappa för han tillgodosåg alltid mina behov, men vad händer om jag skaffar barn med en man i framtiden och denna mannen inte kan tillgodose barnets behov? Då vore det helt upp till mig att göra det och jag vet inte om jag skulle klara det ansvaret. Det är tillräckligt för mig att ha mig själv att ta hand om så just nu får det räcka. Känner jag i framtiden att jag vill ha barn så får jag då undersöka vad jag har för chanser att kunna skaffa barn.
Publicerad 2013-08-23 23:24:42 i Allmänt,
Vad betyder begreppet "Maskrosbarn" egentligen? Vissa använder det när man talar om barn med psykiskt sjuka föräldrar eller drog/alkoholberoende föräldrar, men det är egentligen fel.
Maskrosbarn är enligt min uppfattning barn med en svår uppväxt, men som tar sig igenom livet ändå. Maskroser kan växa upp vid asfalt och det är så jag tolkar begreppet. Det handlar om att klara sig trots otaliga motgångar. Det handlar om väldigt starka barn.
Jag vet hur det är att vara ett maskrosbarn och de som vet om min livshistoria förundras oftast över hur jag lyckats ta mig igenom det, men jag anser att jag var tvungen. Jag tog en dag i taget och försökte överleva dagen. Om jag hade stannat upp och tyckt synd om mig själv så hade jag troligtvis inte levt idag. Nu i efterhand har jag möjligheten att tänka tillbaka och vara tacksam för att jag lever fortfarande.
Dessutom vet jag att det finns personer som har gått igenom värre saker än jag gjorde och jag tror aldrig att jag hade utsatts för dessa prövningar om jag inte skulle klarat av dem.
Publicerad 2013-08-23 03:35:58 i Allmänt,
Häromdagen berättade jag för min storasyster om vad som hände mig. Det har alltid varit svårt för mig att prata om det. Jag sa dock inte till henne att det var vår gemensamma styvfar som gjorde det eller att det pågick under en lång tid. Att jag berättade en del om det för henne innebär att jag tagit ett steg framåt för att så småningom kunna gå vidare. Jag är säker på att jag en dag kommer må bra trots det jag utsattes för.