Publicerad 2017-06-04 22:36:48 i Allmänt,
Ibland önskar jag att du visste, att jag kunde prata med dig om det utan att världen kollapsar och jag kanske förlorar dig. Det skulle jag inte stå ut med. Eftersom du är en av de tre viktigaste personerna i mitt liv, men det tar sönder mig varje gång jag tänker på att jag ljuger för dig varje dag.
MEN det är också ditt ansvar. Du borde insett sanningen för längesedan och inte blundat för den för att skydda henne eller honom. Jag har berättat så mycket jag kan för dig och jag tycker att vid detta laget borde du ha insett vad han gjorde mot mig.
Jag är trasig och det är hans fel, men det är också deras fel, de som blundade för vad han gjorde mot mig. Alla som såg att jag mådde dåligt men som aldrig tog sig en funderare på varför.
Publicerad 2017-05-28 01:53:02 i Allmänt,
Det är seriöst den värsta dagen om året för mig. Avskyr all reklam om den från olika företag för det får mig bara att minnas hur hon behandlade mig.
Publicerad 2017-04-26 00:29:59 i Allmänt,
Jag vet att jag inte skriver så ofta men det är sällan jag tänker på. Häromveckan var jag med pappa på hans jobb och några personer där frågade om Henne. Jag berättar den inövade historien. Om att hennes kille är en pedofil och att hon valde honom framför mig för det är sant.
Sanningen är så mycket värre. Jag vet att de flesta inte ens skulle kunna hantera den. Min kompis vet sanningen och jag tycker det räcker plus denna blogg. För jag gör mitt bästa för att förtränga det som hände.
Publicerad 2014-06-22 02:29:34 i Allmänt,
Jag har börjat tycka att övergreppen i tonåren inte är det värsta som hänt mig i livet, det är sjukdomen faktiskt. Jag hatade verkligen när han gav sig på mig, men jag hade veckorna som jag bodde hos pappa som en paus.När det gäller sjukdomen så ber jag om bara en endaste dag utan symptom. Jag är ärligt mer levande än död och praktiskt taget fången i min kropp. Jag har jämt ont, är alltid illamående och yr, men det läskigaste är blodet i urinen. Min kropp sviker mig gång på gång och det har börjat kännas som att det inte är värt det att gå upp om dagarna. Jag trodde aldrig att jag efter att ha överlevt övergreppen skulle uppleva något i närheten av lika hemskt, men shi fick jag. Nu är det min egen kropp som gör det här och det finns inget jag kan göra för att stoppa det. Jag är trött på behandlingar som ändå inte gör mig bättre, men samtidigt vet jag att något måste göras.Ibland funderar jag på vad livet har emot mig. Jag har alltid fått kämpa lite hårdare och ärligt talat börjar min kämparglöd rinna ut. Jag hatar dock min biologiska mor ännu mer eftersom mina syskon berättar om mitt sjukdomstillstånd och jag anser att det inte är något som hon har rätt att lägga sig i.
Publicerad 2014-05-31 00:17:00 i Allmänt,
Jag är så trött på min bakgrund. Jag har mardrömmar som jag inte kan berätta om för de är så pass hemska att jag både en och två gånger skrämt omgivningen när jag berättat om dem.Hur mycket man än försöker så kan man aldrig ta bort de psykiska spåren efter sexuella övergrepp. Jag kan fortfarande känna hans händer på min kropp och hur det kändes när han ännu en gång hade sönder mig. Jag har fysiska spår också som revben som aldrig läker, men de är inte i närheten av så tuffa som de psykiska. Jag vill ha hämnd, men samtidigt finns det ingen hämnd som är tillräcklig. Jag var en tonåring. Jag borde haft fullt upp med tonårsbekymmer, men jag hade prioriteringen att överleva dagen. Jag kämpade jämt med att överleva tills nästa vecka då jag bodde varannan vecka. Jag är glad för det för jag tror inte jag hade överlevt om jag inte hade haft de veckorna på mig att försöka läka kroppen.
Publicerad 2014-05-16 22:21:26 i Allmänt,
Jag har äntligen börjat få kontroll över livet, även om mitt liv fortfarande har sina utmaningar så börjar de bli mindre. Jag har de senaste två veckorna klarat av att jonglera universitetet och sjukdomen mycket bättre. Den största orsaken är min nya inställning och att sjukdomen börjat lugna ned sig. Förut har jag blivit sängbunden av yrselanfallen och inte kunnat gå iväg till universitetet. Nu har jag intalat mig själv att det inte är så farligt och jag tror att det gjort det bättre. Jag har fortfarande haft de tuffa anfallen, men jag har klarat av att kämpa mig igenom dem.Jag har fått mycket att ta tag i på universitetet, men med lite hjälp så har det gått ganska bra. Kursansvariga, studievägledaren och övriga lärare är ganska förstående med min situation. Det gör att jag kan slappna av lite och inte stressa sönder.
Publicerad 2014-04-30 00:00:01 i Allmänt,
Jag behöver ärligt talat superlim för att få ihop vardagen, om ens det hjälper. Jag är sjukare än någonsin, missar föreläsningar på universitetet och orkar knappt gå ut om dagarna. Jag mår illa och är alltid yr tillsammans med att balansen försvinner i perioder. Dessutom har jag fått nya symptom, där hela kroppen skakar och då jag har synbortfall.Jag är egentligen inte den som vill klaga, men vad ska man göra när kroppen motarbetar en?
För övrigt är jag väldigt stressad och arg. Jag har tänkt mycket på min biologiska mamma på senare tiden, speciellt att det är hennes fel att jag valde att flytta så långt ifrån. Jag vill komma ifrån henne och pedofilen som hade sönder min kropp och mitt psyke. Det tog lång tid att ens förstå det och ett tag tänkte jag inte alls på det, men nu får jag mardrömmar ibland så jag kan inte riktigt förneka det. Jag tycker inte att någon av dem förtjänar att leva, särskilt inte ett bra liv. Jag har skuldkänslor för att det är min biologiska mamma som jag har dessa tankar om, men det varar inte länge för då kommer jag ihåg vad hon gjorde. Jag hade nog tyckt bättre om henne att hon övergav mig och gav mig till pappa så hade jag sluppit att veta vilken hemsk mamma hon var...
Publicerad 2014-04-19 02:33:08 i Allmänt,
Jag såg på filmen Precious igår. Den gjorde riktigt ont i min själ och genom hela filmen kände jag bokstavligen känslan av hans äckliga händer mot min kropp. Övergreppen mot mig höll "bara" på i två år, men jag kan inte glömma hur hemska de var. Övergreppen utan våldsinslag var faktiskt värre än de med våld i för de gångerna sa han saker som "Det är ditt egel fel", "det är för din skull jag gör det", "det är bra för dig" osv.
Jag kommer aldrig förstå vad han menade utan jag gör det bästa jag kan för att glömma. Jag behöver glömma detaljerna för ju mer jag glömmer detaljerna desto bättre mår jag. Jag önskar verkligen att jag kunde radera mina minnen, särskilt den där känslan jag får ibland av att han fortfarande rör mig på det där äckliga sättet. Jag önskar att jag en dag kommer kunna lita på någon, något som han och min biologiska mamma tog ifrån mig.
Jag litar på min bästa vän helt, men jag vågar inte lita på pappa eller min syster, för min biologiska mor visade tydligt att familjen är de som har en förmåga att skada en mest. Hon var ingen bra mamma till att börja med. Hon prioriterade alltid sina egna behov framför mina och uppmärksammade inte alls mitt känslomässiga behov. Det gör ont i mig att hon inte priorterade mig eller älskade mig som jag förtjänade. Jag är glad över att jag haft min pappa och fortfarande har, men hon tog någonting från mig som jag aldrig kan få tillbaka; min barndom. Jag fick aldrig möjligheten att vara varken ett barn, men särskilt en tonåring fullt ut. Även om min pappa tog hand om mig bra när jag flyttade till honom helt så förlorade jag den oskyldiga synen på världen. Jag hade fått reda på hur hemsk världen verkligen kan vara och då gick jag bara på högstadiet. Jag kommer aldrig få tillbaka tonåren och för det kommer jag aldrig förlåta henne.
Många fokuserar på själva handlingarna, men det är inte vad som är värst. Det var inte att min bio-mor valde pedofilen framför mig som var värst, det var att jag var tvungen att ta ett vuxet beslut och flytta till pappa. Jag var inte beredd på att behöva hantera det och jag tror den detaljen förändrade mig. Där mognade jag ofattbart snabbt och blev praktiskt taget en vuxen människa redan där. Jag var inte redo att bli vuxen och det ledde till att jag aldrig kommer se på någonting på samma sätt längre.
Publicerad 2014-04-13 23:59:48 i Allmänt,
Var hos neurologen och hon sa en av de värsta sakerna som hon hade kunnat säga till mig. Tydligen så är det så att jag har en knuta i hypofysen, alltså en tumör. När hon sa att jag hade en knuta i hypofysen(ansvarig för att producera hormoner) stannade min värld upp helt, för sekunden innan hon sa att den är godartad kändes som en evighet. Min farmor dog av cancer så jag är livrädd för att få det.
Just nu känns det som om ingenting annat betyder, min värld har bokstavligen stannat upp och jag får mer och mer panik. Även om den är godartad så vet jag väldigt lite vad det här kommer innebära. Jag känner ju redan att jag har svårt att klara av universitet. Hur kommer det bli med ännu en behandling? Hur behandlingen nu är för en sådan sak, jag misstänker att det är minst starka läkemedel.
Publicerad 2014-04-07 00:32:58 i Allmänt,
Jag var hos öronspecialisten i onsdags och han kom fram till att jag skulle prova en licenserad medicin som används främst i USA och bara i enstaka fall i Sverige. Han sa dessutom "Nu måste vi göra något". Inte för att han inte försökt förut, men de behandlingarna har inte fungerat nämnvärt.Jag önskar att jag hade en ömsint mamma som många andra har. Jag vill inte hata min mamma, men hon har inte gett mig något val. Min uppväxt bestod i stor del av tortyr, sömnlösa nätter och en ständig rädsla. Hon skulle varit den som skyddat mig, men hon lät mig behandlas som pedofilens ägodel. Hon lät honom ha sönder mig och hon funderade nog aldrig på att skydda mig. Hon visade tydligt att hon aldrig älskade mig redan innan hon träffade honom och jag tror det är för att jag inte var en marionettdocka som kunde formas. Jag skulle dock behövt en ömsint mor som skyddade mig och tog hand om mig. En sådan mor som försäkrade mig om att allt skulle bli bra och alltid älskade mig. Dock är det bara önskedrömmar och istället var jag tvungen att flytta 40 mil för att komma undan den psykiska tortyren.
Publicerad 2014-03-30 00:18:06 i Allmänt,
Jag vet att uttrycket "normal" är fel att använda, men medan vissa är på någon fest så kämpar jag för att klara av vardagen. Jag har inte energi att umgås med folk och jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag hoppas det men jag vet att chansen för det är väldigt liten.Jag vill bara vara som alla de andra och kunna ha en problemfri dag. Även när jag har energi att göra saker så oroar jag mig alltid för framtiden. Jag vill kunna oroa mig för banala saker istället, men jag oroar mig istället för om jag kommer kunna undvika sjukskrivning eller hur mina syskon kommer reagera när de får reda på vad pedofilen till styvfar gjorde mot mig.Mest oroar jag för min sjukdom. Hela tiden kämpar jag för att undvika sjukskrivning och det blir bara svårare. Hörseln är det enda som inte förvärrats nämnvärt. Dock är jag jämt yr, får flera yrselanfall per dag och mår jämt illa. Om det knappt går ihop med universitet hur kommer det då vara med ett jobb?
Publicerad 2014-03-24 00:35:09 i Allmänt,
Ibland vill jag bara kunna gå vidare från det som min biologiska mor utsatte mig för genom hennes val av pojkvän och samtidigt vill jag få hämnd. Jag vill att hon ska få uppleva de känslorna som jag kände varje gång han slet sönder min kropp inifrån och ut.Jag är för bra uppfostrad av min pappa för att faktiskt genomföra en hämnd, men samtidigt klarar jag inte riktigt av att gå vidare. Jag avskyr det här mellanstadiet där jag kommit ifrån det, men varje gång som jag tror att jag äntligen gått vidare så påminns jag om att jag inte har gjort det.
Publicerad 2014-03-16 01:33:04 i Allmänt,
Jag har precis läst klart "Hur kunde hon?" av Dana Fowley. Den boken handlar om en mamma som lät sina två barn bli utsatta för sexuella övergrepp och också aktivt deltog. Den är verkligen läsvärd, men man måste ha ett starkt psyke för att kunna hantera den boken.
Jag har tänkt mycket på min biologiska mor i samband med läsningen av den. Jag har frågat mig hur många gånger som helst hur min biologiska mor kunde lämna min far för en pedofil som hon lät våldta, misshandla och allmänt ha sönder hennes egen dotter. Jag vet innerst inne att hon blev misshandlad av honom, men det är ingen ursäkt.
Är det inte ens mot uppgift att skydda sina barn? Min biologiska mor skyddade mina tre äldre syskon, men mig brydde hon sig inte om. Hon lät mig gå igenom ett helvete och jag vill egentligen skada henne lika mycket som hon tillät mig skadas. Det är hennes fel att jag har ärr och skador som aldrig kommer läka, men framför allt så har jag extrema psykiska ärr. Hon är inte en mamma till mig längre, för mig är hon djävulen.
Publicerad 2014-03-06 00:41:04 i Allmänt,
Idag(den femte mars) så fyllde jag 21 år så jag är glad för det för jag har haft en otroligt bra dag. Känt mig riktigt glad för en gångs skull. I alla fall tills min mobil ringde. Det var min mormor som sa att hon skulle skicka pengar i present. Det är jag glad över men hon gjorde mig arg också. Hon tyckte att jag skulle skicka ett sms till min biologiska mor när hon fyller 50. Jag har tidigare trott att hon förstod att jag aldrig kommer förlåta min biologiska mamma och att hon anade varför, men tydligen inte. Det enda sms jag någonsin kommer skicka till min biologiska mor är ett som förklarar hur mycket jag hatar henne, vilken hemsk mamma hon är och att hon bara förtjänar olycka.
Publicerad 2014-02-21 01:37:02 i Allmänt,
Jag är trött på allting ibland. Jag har börjat hallucinera och drömma sinnessjuka drömmar. Jag har dessutom haft en intensiv period på universitetet och varit extra dålig i sjukdomen. Det känns som om allting kommer samtidigt för att försöka trycka ner mig. Jag har klarat så mycket, nog borde jag klara det här också.
Publicerad 2014-02-13 00:23:42 i Allmänt,
Hade sömnproblem häromdagen och klockan halv fyra hade jag en hallucination troligtvis. Jag såg hur min pappa försökte döda mig, men sedan ändrades personen som försökte döda mig till att vara min styvfar. Min pappa skulle aldrig ens tänka tanken medan min styvfar försökt göra det tidigare. Det var sjukt för efteråt somnade jag och sov riktigt skönt. Jag är förvirrad och vill bara kunna glömma bort och gå vidare, även fast jag vet att det är omöjligt.
Publicerad 2014-02-04 01:49:07 i Allmänt,
Jag har börjat fundera på varför jag aldrig berättade för min omgivning av vad min styvfar utsatte mig för. Det var aldrig för att skydda pedofilen eller ens min biologiska mamma. Varför skulle jag? Jag hatar dem båda två, särskilt min biologiska mamma för det var hon som valde att låta honom flytta in trots att hon visste om hans dom för pedofili.Jag har alltid intalat mig att jag skyddade mina syskon och även pappa från sanningen. Min yngsta bror behövde det och lite mina andra syskon också, men inte pappa. Pappa har frågat mig om han gjort något mot mig och varje gång har jag ljugit för honom. Jag ångrar det starkt för pappa har alltid tagit hand om mig så han förtjänar sanningen. Den stora sanningen är troligtvis att jag ville skydda mig själv. Jag ville inte hantera det så jag låtsades att det inte fanns. Jag blev dock ofta påmind så det var inte så smart egentligen. Idag kan jag erkänna att han slog mig, men inte att han våldtog mig gång på gång. Jag hatar mig själv för att jag inte hade mod nog att avslöja sanningen och det kommer jag nog alltid göra.
Publicerad 2014-01-27 01:45:53 i Allmänt,
Det känns verkligen som saker börjar bli lättare. Det är framför allt min sjukdom som börjat lugna ner sig. Även universitetet går bra så jag behöver inte bli så orolig för det. Jag börjar hata min biologiska mamma mindre. Hon är fortfarande en hemsk människa, men jag känner nu att jag börjar kunna gå vidare. Jag är en större människa än hon är och klarar av att gå vidare, men jag kommer aldrig att glömma eller förlåta. Jag har ingen kontakt med min äldsta bror just nu och hur sjukt det än låter så är det skönt. Han är den av mina syskon som sämst förstår att jag inte vill höra honom prata om henne eller med henne. Dessutom sätter han press på mig i övrigt och det slipper jag just nu även om jag antagligen ska ta upp kontakten med honom sedan.
Publicerad 2014-01-14 23:55:35 i Allmänt,
Jag har gått från att prata med min äldsta bror minst varannan dag till att inte ha pratat med honom på en vecka. Det slutade i att jag inte orkade hantera honom längre. Han hade börjat bli för jobbigt och bara brytt sig om sitt eget så jag kände att jag behövde en paus.
Det största problemet är vad han lät vår biologiska mor göra mot mig och att han lovordar henne. Jag vet att han inte vet om det och det är därför, men jag tycker att han borde sett. Det kan jag ändå hantera, men jag tillåter inte att han pratar om henne så inför mig för han vet att jag är arg på henne.
Min syster och. min andra bror har åtminstone vett att inte prata om henne med mig för de har insett att jag kommer att bli förbannad. Vi får väl se om jag vill fortsätta ha samma täta kontakt med honom som jag hade.
Publicerad 2014-01-08 09:05:52 i Allmänt,
Efter julen och nyårsfirandet så trodde jag att jag skulle ha svårt att komma igång med träningen igen, men det var lättare än vad jag trodde. Träningen går bra även om det är svårt att genomföra den de dagar min öronsjukdom får för sig att göra mig nästintill sängliggande.Jag har aldrig varit någon som gillat att träna, men nuförtiden gör jag i regel det.
Ändå sedan vi började med idrott i skolan, i årskurs tre ungefär, så har jag avskytt idrotten och jag trodde aldrig att jag skulle komma över avskyn för idrotter och träning överlag. Jag hade verkligen fel, nu går jag till gymmet 2-3 gånger i veckan, ibland till och med fyra. Jag är däremot väldigt noga med att ge min kropp en vilodag emellan för annars så bryter i regel sjukdomen ut och straffar mig hårdare än någonsin.