dukaninteskadamiglängre.blogg.se

För övrigt är jag väldigt stressad och arg. Jag har tänkt mycket på min biologiska mamma på senare tiden, speciellt att det är hennes fel att jag valde att flytta så långt ifrån. Jag vill komma ifrån henne och pedofilen som hade sönder min kropp och mitt psyke. Det tog lång tid att ens förstå det och ett tag tänkte jag inte alls på det, men nu får jag mardrömmar ibland så jag kan inte riktigt förneka det. Jag tycker inte att någon av dem förtjänar att leva, särskilt inte ett bra liv.  Jag har skuldkänslor för att det är min biologiska mamma som jag har dessa tankar om, men det varar inte länge för då kommer jag ihåg vad hon gjorde. Jag hade nog tyckt bättre om henne att hon övergav mig och gav mig till pappa så hade jag sluppit att veta vilken hemsk mamma hon var...

Jag kommer aldrig förstå vad han menade utan jag gör det bästa jag kan för att glömma. Jag behöver glömma detaljerna för ju mer jag glömmer detaljerna desto bättre mår jag. Jag önskar verkligen att jag kunde radera mina minnen, särskilt den där känslan jag får ibland av att han fortfarande rör mig på det där äckliga sättet. Jag önskar att jag en dag kommer kunna lita på någon, något som han och min biologiska mamma tog ifrån mig.

Jag litar på min bästa vän helt, men jag vågar inte lita på pappa eller min syster, för min biologiska mor visade tydligt att familjen är de som har en förmåga att skada en mest. Hon var ingen bra mamma till att börja med. Hon prioriterade alltid sina egna behov framför mina och uppmärksammade inte alls mitt känslomässiga behov. Det gör ont i mig att hon inte priorterade mig eller älskade mig som jag förtjänade. Jag är glad över att jag haft min pappa och fortfarande har, men hon tog någonting från mig som jag aldrig kan få tillbaka; min barndom. Jag fick aldrig möjligheten att vara varken ett barn, men särskilt en tonåring fullt ut. Även om min pappa tog hand om mig bra när jag flyttade till honom helt så förlorade jag den oskyldiga synen på världen. Jag hade fått reda på hur hemsk världen verkligen kan vara och då gick jag bara på högstadiet. Jag kommer aldrig få tillbaka tonåren och för det kommer jag aldrig förlåta henne. 

Många fokuserar på själva handlingarna, men det är inte vad som är värst. Det var inte att min bio-mor valde pedofilen framför mig som var värst, det var att jag var tvungen att ta ett vuxet beslut och flytta till pappa. Jag var inte beredd på att behöva hantera det och jag tror den detaljen förändrade mig. Där mognade jag ofattbart snabbt och blev praktiskt taget en vuxen människa redan där. Jag var inte redo att bli vuxen och det ledde till att jag aldrig kommer se på någonting på samma sätt längre.

Just nu känns det som om ingenting annat betyder, min värld har bokstavligen stannat upp och jag får mer och mer panik. Även om den är godartad så vet jag väldigt lite vad det här kommer innebära. Jag känner ju redan att jag har svårt att klara av universitet. Hur kommer det bli med ännu en behandling? Hur behandlingen nu är för en sådan sak, jag misstänker att det är minst starka läkemedel.