dukaninteskadamiglängre.blogg.se

Min pappa har aldrig varit den som varit bra på att göra hushållssysslor så jag visste att om jag valde att flytta till pappa på heltid så var det jag som skulle vara tvungen att göra dessa. Jag hade bott hos pappa varannan vecka och varannan vecka så hade jag bott hos min biologiska mor och min styvfar.  Jag ansåg ändå att behöva göra alla hushållssysslor hos pappa än att varannan vecka genomgå ett rent helvete. Jag hade ett alternativ att välja och det var också vad jag valde när jag fick en ursäkt att välja det. Så fort pappa kom hem med domen, som han hade varit till tingsrätten och tagit ut för att han var orolig för oss(jag och min yngsta bror), så sa jag direkt till pappa att jag ville flytta till honom på heltid. 

 

På sätt och vis är jag besviken på min bror för han valde ändå att bo kvar varannan vecka trots att han fått reda på domen, Jag tycker aldrig att övergrepp på ett barn är okej, oavsett hur gammalt det är och oavsett vem det händer. Det var som han sa till mig: "Han har gjort rätt mot dig". De var som århundradets käftsmäll, bokstavligen. Idag kommer jag överrens med min bror, men det finns många gånger när jag inte gör det för att jag tyckte att han svek mig. Visserligen visste han inte om övergreppen mot mig, men han visste om att vår styvfar hade gjort det mot någon annan. 

 

I och med att han valde annorlunda än mig så var det jag som fick göra de flesta sysslorna hemma, även när han var där, men det kunde jag hantera.  Det viktigaste för mig var att jag slapp min förskräckliga styvfar och min mamma som ändå aldrig skyddade mig. Jag fick växa upp i förtid och på sätt och vis är jag tacksam för det, för jag kan hantera det livet kastar på mig på ett bättre sätt än vissa andra som inte har gått igenom samma som mig, men på sätt och vis är jag arg för jag skulle ha velat ha en naturlig barndom. 

Ibland funderar jag på det som har hänt mig och ser ändå med en positiv syn på livet. Jag har alltid min syster även om hon inte vet om det här, jag har min bästa vän som jag ändå försöker ge tid även om jag är många mil ifrån honom och jag har en pappa som skulle göra allt för att skydda mig. 

 

När jag precis hade flyttat till pappa hade jag en väldigt negativ syn på livet. Jag hade lyckats flytta från den som skadade mig så hårt. I början av det så innebar det att jag inte kunde fly trots att jag hade flyttat, i början så förföljde han mig och många gånger så var jag fortfarande livrädd för mitt liv.Ibland hade jag också svårt att hålla reda på mardröm och verklighet.  Det var svårt för mig att hantera det han hade gjort och fortfarande gjorde till viss del. Även när han slutat förfölja mig så fick han mig att inte våga sova längre för jag var livrädd för mardrömmarna och på sätt och vis kommer jag alltid att vara lite rädd för mardrömmarna. Jag beskyllde länge mig själv för det som hade hänt mig t.ex genom att jag trodde att jag provocerade honom när jag använde minimalt med kläder på sommaren, precis som vilken tonåring som helst.

 

Idag vet jag att jag inte kan beskyllas för det han gjorde mot mig. Jag valde inte att bli våldtagen om och om igen. Som ett barn/tonåring så är det här svårt att förstå och man skyller lätt på sig själv, men med tiden så har jag lärt mig att det inte är mitt fel. Han berövade mig min barndom och det är något som jag aldrig kan få tillbaka. Nu väljer jag som vuxen att leva det bästa liv som jag möjligtvis kan och jag försöker att inte vara arg för jag vet att det inte hjälper mig. Det är däremot något jag alltid kommer behöva leva med.

Jag och en vän pratade häromdagen om vad jag varit med om. Hon vet inte om det min styvfar gjorde mot mig även om hon vet att han inte behandlade mig  bra. Hon är sådan att jag litar på henne utan att tveka för jag känner inom mig att hon är en sådan pass bra person. Ända sedan en av de första dagarna som jag började här på utbildningen så har hon och jag kommit bra överrens och därför anförtror jag mig åt henne lätt. Jag känner inte behovet av att berätta för henne om min styvfar, men samtidigt har jag snart tänkt att göra det för jag vill prova att uttala dem orden igen. Jag vill prova att berätta för någon som jag känner inte dömer mig och  som jag litar på.

 

Jag pratar mycket om min styvbror med henne, som dog i en bilolycka när jag var 17 år gammal, jag har berättat för henne att jag inte har kontakt med min bror och hon var också en av de första som fick veta när jag fick reda på att jag har Méniéres sjukdom. Hon sa att jag varit med om mycket i mitt liv och det kan jag hålla med om. Min farmor dog dessutom i cancer när jag var 10 år gammal och i samma veva fick min pappa mördarbakterien och dog nästan, men idag mår han bra. Ja jag kan hålla med om att på mina 20 år i livet så har jag fått gå igenom sådant som jag trodde att jag aldrig eller åtminstone inte på väldigt länge skulle behöva gå igenom. Jag uppskattar livet när det är bra och jag kan också svära åt saker som gör att det inte alltid känns så bra. Jag är inte så arg på livet för att jag gått igenom så mycket för det har hänt mig bra saker också. Jag har alltid haft lätt för skolan så det gör att jag orkar med universitet. Jag hade också möjligheten att välja vart jag ville plugga i Sverige och på grund av att min biologiska mor och min styvfar bor i min hemstad så valde jag den södra delen av Sverige. Framför allt tror jag att jag behövde ett miljöombyte. För min bästa väns skull och för min pappas skull så hade jag velat bo kvar, men jag valde ändå att flytta för att jag behövde göra det för min egen skull.

 

 

 

 

Poängen med den här bloggen är att när jag bestämmer mig för att berätta för mina syskon så tänkte jag göra det genom den här bloggen. Jag tänkte mest ha den som ett komplement för det här är ingenting som jag vill prata om egentligen och det kommer alltid vara svårt för mig, men också vet jag att mina syskon kommer behöva veta förr eller senare. Därför kommer jag att visa dem bloggen och låta dem läsa först innan jag tänkte förklara varför jag inte sagt någonting tidigare.

 

Jag tror att min yngsta bror kommer att ha svårast att hantera det här eftersom han är nära min biologiska moder. Jag vet inte hur han kommer reagera, men det här äter upp mig så även om jag valt att skydda honom i så många år så kommer det snart komma till den punkt då jag inte längre kommer klara av att göra det längre.

 

Min syster kommer troligtvis ha enklast att hantera det. Ibland ser hon på mig med en särskild blick och då blir jag säker på att hon redan vet. Den är liksom ömkande på ett sätt som bara kan handla om det här, att hon faktiskt vet. Hon har aldrig frågat mig om det och att jag avskyr min styvfar är aldrig någonting vi pratar om, men min syster känner mig och jag tror att hon vet att jag aldrig skulle ha flyttat därifrån och brutit upp min familj på detta sättet om jag inte var tvungen. Om jag inte hade flytt därifrån så hade jag troligtvis inte levt idag och jag tror min syster vet att det finns någonting mer bakom det. 

 

Jag vet också om att jag dolt det här för min pappa och det är nog det jag ångrar mest för han har alltid varit där för mig och jag önskar att jag hade haft modet att berätta för honom åtminstone. Den enda som vet om det är min bästa vän och också den enda jag pratar om det med.

Även fast det här är en bra dag så är jag utmattad. De dagarna som är bra innebär oftast att jag är så utmattad att jag inte kan stå nästa dag. De dagar som jag mår bra från sjukdomen försöker jag oftast göra så mycket som möjligt och det slutar oftast i trötthet. Jag tänkte också passa på att berätta lite om vad min sjukdom är.

 

Jag blev diagnostiserad med Méniéres sjukdom den 27 Februari 2013. Jag sökte egentligen hjälp den 31 Januari och då fick jag direkt komma till en öronspecialist. Först trodde han att jag hade blivit drabbad av något som heter Plötslig dövhet, det skulle alltså ha inneburit att jag hade varit döv på åtminstone ena örat vid det här laget. Efter först kortison, sedan antibiotika och en hel del utredningar så kom han fram till att det var Méniéres sjukdom som jag lider av. Jag får anfall där jag dels tappar hörsel på vänster öra och dels får jag en karusell i huvudet. När jag får anfallen så blir jag så yr att jag knappt kan stå, ungefär som om jag vore riktigt aspackad, men grejen är bara att jag då inte druckit ett dugg. Jag vet att varje morgon är en chansning och jag kan aldrig veta när jag kommer att få ett starkt anfall, det får mig däremot att uppskatta livet mer de dagar jag inte har ett anfall.

 

Sjukdomen går att behandla till viss del, man kan ta bort symptomen ibland. Medicinen som jag har nu fungerar ibland, men  vissa dagar gör den det till och med värre. Jag hade redovisning på ett arbete på universitet häromdagen, då kände jag att jag höll på att få ett anfall och då tog jag medicin för att inte få ett anfall mitt i redovisningen. Det slutade med att när vi stod där framme och redovisade så var jag så yr att jag hade enorma svårigheter att stå och såg inte ens rummet framför mig. Min kamp nu är att hitta en medicin som fungerar för mig och det är en kamp jag kommer få fortsätta med länge.

 

På sätt och vis är jag glad idag för det känns som allting är okej idag. Jag lider av méniéres sjukdom som innebär yrselanfall och hörselnedsättning, men idag mår jag bra. Med den sjukdomen så har man fler dåliga dagar än bra dagar så därför får man uppskatta de bra dagarna. Jag får också ont i det örat som är mitt dåliga öra, men idag känns det mest obekvämt och i och med det så känner jag att jag tagit mig en väldigt lång väg från att vilja slita av mig örat. Jag säger inte att jag imorgon kommer vara kvar på samma kul som idag, men jag säger däremot att jag passar på att ta vara på dagen och vara glad för det lilla jag får. Alla som har en kronisk sjukdom vet troligtvis att man får vara glad för de bra dagarna, särskilt när de är få.

 

Däremot så är jag inte ens nedstämd. När jag var på universitet så pratade vi om en sak som påminde mig om det jag har varit med om. Idag är en sådan dag då jag kan acceptera det istället för att låtsas att det inte finns. Förut idag så såg jag plötsligt mitt ena ärr, men det kändes inte hemskt, det kändes bara som en del av mig. Jag har accepterat att det han gjorde mot mig kan jag aldrig få ogjort hur mycket jag än försöker. Vissa dagar försöker jag tvätta bort den äckliga känslan som jag har, men idag är det ingenting sådant. Idag vet jag om att han skadade mig starkt, men jag vet också om att jag inte måste låta det definiera mig. Jag är inte ens arg på mamma idag för att hon såg, men inte gjorde någonting. Idag är faktiskt den enda dagen då jag någonsin skulle kunna tänka mig att prata med henne.Det har nog aldrig hänt förut att jag frivilligt sagt att jag kan tänka mig att prata med henne, men någon gång måste vara den första för allt.

Det beror på vilken dag det är hur stark jag känner mig. Framför allt beror det på hur mycket mardrömmar jag har haft på natten. Vissa nätter är jag helt utan mardrömmar medan andra vågar jag inte sova för att jag har så fruktansvärda mardrömmar. Det är alltid svårt att kunna slappna av om man inte vet om man kommer att få sova eller inte. 

 

Jag vet att jag kommer behöva terapi senare i livet, men just nu känner jag att jag inte vill stressa med det. Jag vill utbilda mig först och få det klart. Sedan kanske jag kan ta tag i traumat som jag har gått igenom, men just nu känner jag att jag inte kan det. Jag vet att jag också kommer behöva mycket terapi, inte bara lite så det kommer vara ett stort projekt att bearbeta det så därför känner jag att det får ske när jag har en stabil vardag, något som jag inte har ännu. Skulle jag söka terapi nu när jag inte är redo för det så skulle det bara bli kaos i min värld, så därför skjuter jag på det tills det är en möjlighet. Jag vill också kunna vara ärlig så därför måste jag troligtvis berätta för min närhet vad jag har gått igenom och först då kan jag börja bearbeta det med hjälp av terapi.  Jag har alltid trott på terapi, men aldrig trott att det varit för mig tills jag igenom det här. Då visste jag tidigt att jag skulle behöva gå i terapi och det var inget som skrämde mig allt för mycket.

 

Jag gick till kurator när jag flyttade från mamma till pappa för att skolan tyckte att det behövdes. Det hjälpte väl lite, men jag avslöjade aldrig för henne vad jag gått igenom och på sätt och vis ångrar jag det, men på sätt och vis vet jag att jag gjorde det som jag trodde var bäst just då.

På sätt och vis är jag glad över att jag beslutade att flytta till pappa även om det uppenbarligen gjorde mina syskon väldigt arga på mig. Det är som om de säger till mig: "Du ska skämmas för att du valde att du inte ville bli utsatt av honom längre" och det är fel på så många sätt. Jag tycker inte att jag ska behöva skämmas för att jag ville få bo där jag inte blev utsatt för misshandel och sexuella övergrepp. 

 

Det sjukaste är nog att de är arga på pappa för att de anser att han påverkade mitt beslut att flytta till pappa när jag som de trodde fick reda på domen. Visst det var då jag fick reda på att han var dömd, men jag visste vad han gjorde mot mig också. Det enda som påverkade mitt beslut var det han utsatte mig för och att jag behövde någonting att skylla på. Pappa hade egentligen ingenting med mitt beslut att göra bortsett från att jag behövde honom att kunna luta mig tillbaka på för att kunna komma ifrån helvetet som jag var i.

 

Hur kunde ni inte se? Jag har funderat på det så många gånger hur de inte kunde se. Mina syskon har aldrig frågat mig om han utsatte mig för något, med tanke på domen som han hade emot sig, men nej, de trodde att han var oskyldig bara för att han sa det, att han hade blivit oskyldigt dömd. Jag vet säkert att han blev skyldigt dömd så därför är jag väldigt arg på dem för att de aldrig såg eller ville se vad han utsatte mig för. Jag vet att om de fortsätter gå på det här spåret så kommer jag vara tvungen att berätta för dem eller säga upp bekantskapen med dem för jag klarar inte att de tror att han är ett helgon som de verkar tro.

Jag har börjat se rubriker om mors dag och det gör mig bara arg. Ibland funderar jag på vad jag gjort som fått livet att bli såhär, men samtidigt är jag glad över det jag har. Det är en tvådelad känsla för jag menar även om jag mår psykiskt dåligt och det känns som att jag kommer behöva göra det hela mitt liv så vet jag också att jag kunde ha det värre. Jag vet också att det finns personer som har det värre än mig

 

Betyder det att jag inte har rätt att vara arg på livet och framför allt min mor för att jag blivit utsatt för en sådan här sak? Personligen tycker jag att alla har rätt att vara arg på livet om någonting fel gjorts mot dem, oavsett hur litet eller stort det är. Därför kan inte jag säga att en som inte har någpnting alls har mer rätt att vara arg på den livet än den som bara har det lite svårt.

 

Det är olika hur olika människor tacklar olika saker därför tycker jag att man aldrig kan säga till någon att just det som hänt har du inte rätt att vara arg på livet för. Även om du tycker att det är en småsak så kanske inte personen gör det.

Varje gång någon på universitet som jag arbetar med i det ena eller det andra frågar mig om min mamma så går en liten del sönder i mig. Jag önskar att jag inte hade behövt förklara det för jag behöver det att slippa förklara det för varje ny person. Det enda jag brukar säga när någon frågar om min biologiska mamma så brukar jag oftast svara att "hon är ihop med en pedofil" eller om jag inte har lust att prata om henne alls så brukar jag bara säga "hon finns inte i mitt liv". 

 

Problemet med "hon är ihop med en pedofil" är att det oftast kommer följdfrågan om jag har någon kontakt med henne och om han har gjort något mot mig. Jag brukar alltid svara att han inte har gjort något mot mig för det är enklare än sanningen och ibland låtsas jag också att han aldrig skadade mig så här pass mycket. Min logik där brukar vara att om jag säger det tillräckligt många gånger så kommer det kunna vara sant. Det fungerar självklart inte, men det är tröstande för mig och för mig är det det enda som räknas.

 

Problemet med alternativet "hon finns inte i mitt liv" är att de flesta tror att hon är död när jag säger så. Så tur har jag tyvärr inte. Det jag menar nu är att jag skulle hellre skulle se att hon var död än att hon finns i mina syskons liv, men inte mitt och de inte vet vad hon gjort eller framför allt hennes pojkvän egentligen. Jag hatar min biologiska mamma för att hon aldrig hindrade honom även fast hon hade kunnat göra det. 

 

Jag avskyr att jag inte har något bra alternativ att svara när folk frågar mig om min biologiska mamma. På sätt och vis så skäms jag inte över att jag inte har en mamma i mitt liv för jag vet att om jag hade bott kvar där så hade jag troligtvis varit död idag. Samtidigt så är det jobbigt att alltid behöva förklara det. När det handlar om en pappa som inte är i en individ så är det mer naturligt. Det är inte alltid något som de flesta som har det så behöver förklara, men har du inte en mamma i ditt liv så börjar folk direkt frågasätta. 

 

Min pappa är bra på att ta hand om mig, men han har aldrig kunnat hjälpa mig med traumat som jag fick dels när jag flyttade och dels från övergreppen som han visserligen inte vet om. Jag hade behövt betydligt större stöd än vad jag fick när det hände. Jag hade behövt berätta för någon som förstod egentligen. Min bästa vän är den enda som vet om allt som han gjorde och han var också den som stod bakom mig till 100 % när jag valde att flytta helt till pappa. 

Ibland låtsas jag som att jag kan ordna allt genom ett knapptryck. Ibland låtsas jag att jag kan laga mitt revben, min rygg och allt annat som min styvfat hade sönder,  men sedan inser jag att det kan jag inte och då blir jag nedstämd.

 

På sätt och vis så önskar jag också att min mamma inte fanns längre för jag vet också att hon såg, men inte gjorde någonting och delvis så gör det ondare än alla de fysiska skadorna tillsammans.  Det var också hon som tvingade mig att gå till skolan de gånger när han slagit mig lite för hårt eller våldtagit mig lite för mycket. Trots att jag bad henne gång på gång för att jag kroppsligt inte klarade det.

 

Jag minns särskilt ett lov då jag inte kunde gå på hela lovet, vilket innebar att jag var tvungen att avboka planerna som jag hade med min kompis som jag verkligen hade sett fram emot. Jag vet också hur jag alltid var så avundsjuk för min yngsta bror som också bodde hemma slapp den här behandlingen,  men samtidigt så är jag glad för att han slapp för jag har alltid velat skydda honom. 

I helgen var jag hos min storasyster och den mesta av tiden har spenderats med att köra bil. I flera av samtalen som min bror och jag hade så pratade han om min så kallade mamma. Han vet att jag inte tycker om henne, men han borde också avsky henne och absolut inte prata om henne. Han tror att det gör ont för mig att höra hennes namn, men ärligt talat så kvittar det om jag hör hennes namn eller om jag förstår att han pratar om henne. Det gör lika ont oavsett.

 

Ibland så önskar jag att hon inte  ens fanns och särskilt att hennes pojkvän inte fanns. Jag kan dock inte säga det till mina syskon utan jag får lida i tysthet. Det är nog mest därför jag har en rätt så dålig relation till mina två bröder egentligen. Min syster är smart nog att inte prata om det alls för innerst inne så vet hon troligtvis vad han gjort mot mig och därför pratar hon inte om dem när jag är i närheten.

 

Jag önskar att jag kunde berätta, men just nu känns det inte som att jag kan det. Det skulle bara göra mitt eget liv värre och eftersom jag inte har någon mamma efter vad hon gjorde så behöver jag verkligen min syster och på sätt och vis också min äldsta bror, men jag hoppas att en dag så kommer jag vara stark nog att berätta för alla vad han gjorde mot mig. Det är inte heller något samtal som jag egentligen vill ta utan jag fasar mer och mer för det. Jag vill inte ens ta det samtalet med pappa och jag vet att pappa aldrig skulle anklaga mig, men med mina syskon så kan jag inte vara säker på det. 

Jag önskar att jag hade kunnat göra mer för att hjälpa min styvsyster. Jag är tvärsäker på att min styvsyster blivit utsatt för samma som mig, av sin egen pappa. Det var rätt uppenbart för han fick inte ens vara ensam med henne utan någon vuxen var alltid tvungen att vara med när hon träffade honom. Jag träffade henne ett fåtal gånger bara, men hon såg alltid ut som jag kände mig, sönder helt enkelt. Det är inte normalt i en far-dotter relation, det är jag säker på. För mig var det i alla fall inte min egen pappa. Visst pappa är inte alltid perfekt, men jag vet att han aldrig skulle skada mig. Den känslan lär hon inte ha för sin pappa. Hon var dessutom två år yngre än mig och hon hade inte möjligheten att komma ifrån honom som jag kunde. 

 

Det finns inga ursäkter för att jag inte var stark nog för att hjälpa henne. Det är något som jag skäms något fruktansvärt för fortfarande. Jag var 14 och jag var ganska ung själv, men jag har alltid känt mig mer vuxen än vad jag är. Ibland funderar jag på hur hon mår och vart hon är. Jag kommer ihåg en gångnär hennes och min blick möttes när hon hälsade på sin pappa. Jag är säker på att hon visste vad jag blev utsatt för och på sätt och vis så är jag också arg för att hon inte gjorde någonting för att förhindra det, även om jag logiskt sett vet att hon själv var minst lika rädd som mig och att hon därför inte kunde göra någonting för att hjälpa mig.

 

Det här är en ytterst farlig man. En gång försökte han strypa ihjäl mig. Det hände under en av gångerna som han våldtog mig. Jag skrek för mycket av smärta tyckte han och därför satte han händerna runt min hals och ströp mig. Jag trodde seriöst att det var slutet då och att jag äntligen skulle få slippa lida. Sinnesjukt nog var det enda som jag tänkte just då, att jag ville slippa lida. Det är sjukt att det var det enda som jag tänkte på, men när jag var fast i hans våld så visste jag att jag aldrig kunna vara säker. Det fanns också andra gånger när han slog mig för hårt, särskilt en gång. Då kunde jag inte gå på länge för jag hade för ont eftersom han dels hade brutit ett av revbenen på mig. Ibland kan jag fortfarande känna att det hade varit bättre om han hade lyckats ha ihjäl mig någon av de gångerna när han gått för långt.

När jag flyttade från mamma så gick jag hos en kurator. Jag började skära mig också för den psykiska smärtan var något som jag inte kunde stå ut med. Jag kommer ihåg samtalet som jag hade med min mamma när jag valde att flytta därifrån. Jag bad henne välja mellan sin pojkvän eller mig. Jag sa också det om hon valde honom så fick hon aldrig mer träffa eller prata med mig. Det var faktiskt jag själv som ringde henne för att prata om det här. Valet som hon gjorde är någonting som jag aldrig kommer att förstå. Hon valde sin pojkvän framför sin egen dotter och det är det som sårar mig mest. Den fysiska smärtan som han orsakade och som jag orsakade mig själv var hanterbar, men den psykiska smärtan är någonting som jag levt med ända sedan den dagen. 

 

Mitt självskadebeteende var bara ett sätt att försöka bli av med den psykiska smärtan och att jag jämt kände mig så smutsig efter det han hade gjort. Även fast det är flera år sedan som övergreppen slutade så känner jag mig fortfarande smutsig. Jag kan liksom inte bli ren hur mycket jag än tvättar mig. När jag först flyttade till pappa så spenderade jag hur mycket tid som helst i duschen, bara för att försöka bli av med känslan av honom. 

 

Varenda fiber inom mig säger att jag inte borde kunna fungera så bra som jag gör. Jag har aldrig bearbetat den här händelsen. Kuratorn vågade jag inte berätta sanningen för vilket beror på att jag vet att hon har anmälningsplikt eftersom jag var bara en tonåring då. Jag går på universitet nuförtiden och bor så pass långt ifrån så jag vet att han inte kan skada mig längre, men jag vet också att jag aldrig kommer sluta vända mig om och titta mig omkring. Jag känner mig jämt förföljd.

 

 

Idag har jag ingen kontroll överhuvudtaget. Jag är sönderstressad för jag ska först köpa linsvätska eftersom jag tydligen tappat bort den, sedan ska jag köpa litteratur till nästa termin, sedan temaarbete innan jag äntligen kan köra till syrran. Det är en 8 timmars bilresa så det är alltid kul också. Det innebär att jag inte har någon kontroll överhuvudtaget och jag börjar ärligt talat få panik.

 

Jag är glad för jag ska få träffa min älskade syster och hennes lilla vovve, men samtidigt har jag panik för det här är saker som jag inte kan ha kontroll över. Jag tror att jag hela mitt liv strävat efter att ha kontroll, särskilt efter det jag blev utsatt för. Jag måste lära mig att jag inte behöver ha kontroll över hela mitt liv, men idag är uppenbarligen inte den dagen. Jag har i alla fall med mig allt utom linsvätskan så jag är säker på att jag inte glömt något annat. Detta innebär inte att jag inte kommer kolla det trehundra gånger. Jag känner mig själv så jag vet att jag kommer att kolla det om och om igen. Nu tännker jag försöka ta ett djupt andetag och försöka andas.

 

Jag berättade dessutom för min syster om mitt tvångssyndromet. Efter allting som hände när jag valde att flytta, när mina syskon vägrade prata med mig så kan jag äntligen lita på min storasyster igen, till viss del förstås. 

Jag vet att jag inte  borde låta det här definiera mig, men eftersom jag aldrig riktigt bearbetade det så har det blivit en väldigt stor del av mig. De flesta vet om att min styvfar är en pedofil och att han är dömd för det, men de vet inte vad han gjorde mot mig. Jag vill verkligen inte att folk ska tycka synd om mig mer än vad de redan gör. De vet också om att jag bad min mamma välja mellan  honom och mig och att hon valde honom. Det är något jag lärt mig inte är mitt fel utan det är hon som gjorde ett misstag, inte jag. Därför tycker folk ofta synd om mig. Skulle jag berätta allting för folk så skulle de tycka alldeles för synd om mig och det skulle jag inte klara av. Jag klarar mig utan folks medömkande.

 

Jag rekommenderar verkligen inte någon som blir utsatt för samma sak som jag blev att hålla tyst om det. Jag rekommenderar att man ska anmäla, men jag antar att jag inte var stark nog att berätta sanningen även om jag önskar att jag hade varit det. Blir du utsatt för övergrepp så ska du anmäla, men jag förstår också varför man kan tycka att det är svårt eller till och med omöjligt att göra det. En stor del i beslutet att inte anmäla för mig var att jag inte ville ses som ett offer.

 

Vet folk om att du har blivit utsatt för övergrepp så ser de dig på ett annat sätt än om de inte vet. Tro mig, jag vet. Jag valde att berätta för min bästa vän i åttan och sedan den dagen så har han sett på mig på ett annat sätt. Han gör det inte med flit, men det är aldrig kul om någon ser på dig som du skulle gå sönder vilken sekund som helst. Jag är inte ett offer. Jag blev utsatt för en fruktansvärd sak, men jag har också varit med om saker som är underbara. Jag önskar ingen att bli utsatt för det som jag blev, inte ens min värsta fiende, men idag klarar jag av att vara stark och vara glad för det underbara som jag har.

Jag lider av OCD (obsessive-compulsive disorder, tvångssyndrom. Det innebär att jag kollar om jag stängt av spisen, om datorn står rätt så att den inte kan ramla ner, om nycklarna är i fickan, om jag låst osv. Jag är dock inte förvånad, det är mitt sätt att hantera det som har hänt mig. Det började tidigt, redan efter en kort tids övergrepp så hade jag utvecklat OCD. Jag påverkar inte så mycket av det, utan det är ett sätt att försöka hantera helt enkelt. I början var det svårt att hantera, men nuförtiden så är jag van. Jag behöver kontrollera vardagen och det försöker jag göra med hjälp av tvångssyndromet. 

 

 

Textraden ovanför är skriven av en av artisterna som jag brukar tycka om att lyssna på, Jag skulle vilja kunna strunta i sådant som jag inte kan kontrollera, men jag behöver kontroll i min vardag. Mitt rum kan vara hur stökigt som helst, det rör mig inte ryggen, men min telefon måste det vara ordning i. Samma sak i min lilla kalender.  Det finns vissa saker som jag måste kontrollera och det finns andra saker som jag inte måste göra det med. Det är som jag har en väska som jag använder till universitet, om jag har med mig iPaden till universitet så måste den ligga i mittenfacket, annars får jag panik rent av.

 

Kontroll är viktigt för många personer. Jag blir lugnare om jag känner att jag har kontroll på specifika saker. Jag anser att de flesta behöver någonting för att göra vardagen enklare.

Jag pratade med min pappa idag och han lugnade ner mig som alltid. Han är den enda som alltid ställt upp för mig. Om det är något jag behöver så vet jag att jag alltid kan prata med min pappa. Jag tänkte vara lite förebyggande och skaffa böckerna till nästa termin eftersom den kommer bli ganska tuff och då kom han på att en bekant kanske har dem. 

 

Ibland önskar jag att jag hade berättat för min pappa vad som hände, men när det skedde så skämdes jag så mycket. Framför allt så anklagade jag mig själv. Jag har däremot berättat för min bästa kompis, men anledningen till att jag inte berättade för pappa var att jag vet att det knappast skulle förändrat något, utan min pappa skulle troligtvis gjort något dumt mot min så kallade styvfar. Jag gjorde det för att skydda min pappa och mina syskon. På sätt och vis vet jag ändå att min styvfar förtjänar allt som pappa skulle kunna göra mot honom, men jag vill ha kvar min pappa.

 

Jag kommer ihåg när jag flyttade från mamma efter att pappa fått reda på att det fanns en dom mot min så kallade styvfar. Då frågade han mig hundratals gånger om han någonsin hade skadat mig. Då ljög jag pappa rakt upp i ansiktet. Det är det jag ångrar mest i hela mitt liv för jag har aldrig ljugit så för min pappa. Småsaker har jag förstås undanhållit från pappa, men jag har aldrig ljögit på det sättet för honom. Ibland funderar jag dock på om pappa ändå inte visste för jag har aldrig kunnat ljuga bra för min pappa, han ser igenom mig.Vi känner varandra så pass bra för jag har alltid varit pappas lilla flicka. Jag tror inte att någon kan ändra på det.

 

Om du någonsin läser det här pappa, så ska du veta att jag älskar dig och att det aldrig var meningen att ljuga för dig. Jag ansåg att jag gjorde det för att skydda dig och jag hoppas att du kommer att kunna förlåta mig. 

Jag kommer ihåg en gång när jag var yngre. Jag var på akuten och jag var där för att jag hade stukat foten, när läkaren frågade hur det hade gått till så visste jag inte vad jag skulle säga. Jag sa att jag hade ramlat, men jag är rätt säker på att läkaren inte trodde på mig. Varför skulle han ha gjort det? 

 

Nu ångrar jag alla gånger som jag ljög om vad han utsatte mig för, hade jag bara varit ärlig så tror jag att livet hade varit enklare. Jag skyddade inte honom för jag hade aldrig direkt tyckt om honom, men jag skyddade mig själv och min familj. Om någon hade frågat ut mig om det här så hade jag nog berättat, men de flesta låtsades som de inte såg. Min bästa kompis frågade mig om det i åttan och då berättade jag allting för honom. Jag tror att jag ville berätta, men inte vågade ta upp det själv. 

 

Ibland har jag och någon av mina syskon bråkat om min styvfar. De tror inte att han är en pedofil trots att han har en dom mot sig. De tror att han är oskyldigt dömd bara fär att han säger det. Jag vet däremot sanningen för jag har fortfarande kvar ärren av det han gjorde mot mig. Även om ärren börjat blekna så vet jag från exakt vilket tillfälle de är ifrån, som ett jag har på handleden. Det är från första gången han gav sig på mig. Anledningen till att jag har det är att när jag gjorde motstånd så tog han tag i min handled och tryckte in naglarna i den. Jag vet att ärren aldrig kommer försvinna helt.

Klockan är tjugo över 6 och jag har inte somnat ännu. Jag har sovit 2 timmar de senaste två dygnen, men ärligt talat så var det ett medvetet val. Mina mardrömmar har varit så sinnessjuka nätterna innan så jag vågar inte sova. På sätt och vis så är jag inte trött heller, men däremot så är jag trött på mardrömmarna för när de är som värst så vaknar jag skrikandes i ren panik.

 

Är jag galen som väljer att inte sova istället? Ingen aning, men jag tar hellre sömnbrist faktiskt, hur tokigt det än låter.

Idag har jag ont, när jag var 12 år gammal så började det jag trodde aldrig skulle kunna hända mig. Det hela började egentligen med att min mamma och pappa skiljde sig från varandra. Det var mammas beslut och jag var inte arg på henne för det, det var jag verkligen inte, men idag ångrar jag att jag inte var argare. Knappt ett halvår efter det så flyttade en man in hos min mamma. Från dag ett så var jag livrädd för min nya styvfar, jag visste att något var fel så därför är jag inte förvånad över det han gjorde mot mig. Strax därefter så gav han sig på mig för första gången, han kom in till mig på natten när min mamma var borta, han hade lovat min mamma att ta hand om mig den kvällen för hon skulle till en vännina och jag sa att det var okej att hon lämnade mig ensam med honom.

 

Det är det jag ångrar mest av allt för en del av mig tror att om jag inte hade sagt att det var okej så hade jag aldrig gått igenom det här. Sedan den natten så gav han sig på när han kände för det och jag levde i en värld där jag var ständigt rädd. Jag var tolv år, skulle börja 6an när det här började. Mina föräldrars skillsmässa var ett nog trauma för mig, I efterhand har jag fått reda på mycket som jag önskar att jag hade vetat då, för eftersom jag var 12 år när mina föräldrar skiljde sig så hade jag rätt att välja var jag ville bo, men jag valde ändå att bo varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Jag har tre biologiska syskon, en storasyster och två äldre bröder. 

 

När jag gick i högstadiet, i början på åttan så avslöjade jag det här för min bästa vän och han reagerade som förväntat, men han har många gånger frågat mig om jag tror att min styvfar utsatte någon av mina syskon för samma sak? Jag sa att jag inte trodde det, men jag vet inte svaret på den frågan. Min äldsta bror bodde på ett gymnasium längre ner i landet när mamma träffade honom, min yngsta storebror var sällan hemma och detsamma med min storasyster, men jag vet också att möjligheten finns. Han skadade mig så allvarligt att jag ärligt talaat inte funderade på om han också kunde utsätta någon av mina syskon för samma sak. På sätt och vis hatar jag mig själv för att jag oftast inte tänkte så långt, Jag vill inte att någon i världen ska bli utsatt för samma sak som jag blev så därför vill jag inte ens tänka så långt. 

 

Är det fel av mig att inte vilja tänka tanken att mina syskon kunde blivit utsatta för samma sak? Jag tycker det är upp till var och en att besluta det, jag vet att många kommer att döma mig för det jag skriver, men den här bloggen är framför allt skapad för min egen skull.

Det är alltid svårt att avslöja vad du känner innerst inne.Den här bloggen har jag startat för att anonymt kunna bearbeta det som hände och för att andra ska få veta, som ett sätt att få mardrömmarna att sluta.

 

Vem är jag då? En ung kvinna som bor i södra delarna i landet och det enda jag inte klarar mig utan är min familj, en familj som egentligen är ett skämt. Min pappa är det enda stabila jag har som familj, jag har också tre syskon, men min relation till dem är svår och kommer alltid att vara.

 

Vem bär ansvaret för problemen i min familj? Min mamma, den enda som borde vara den som skyddar en är den som skadade mig i mitt fall, men jag är oftast inte arg på henne, utan jag är på mig själv. Jag är uppväxt i en liten håla i en helt annan del i Sverige, där min bästa vän och min pappa bor kvar, men också min mamma så även om jag längtar hem ibland så tänker jag alltid en extra gång innan jag åker hem och hälsar på.

 

Det här är en kort presentation om mig och vad jag kommer att prata om i bloggen, bloggen kommer också designas när jag har tid för det.