Offer?
Jag vet att jag inte borde låta det här definiera mig, men eftersom jag aldrig riktigt bearbetade det så har det blivit en väldigt stor del av mig. De flesta vet om att min styvfar är en pedofil och att han är dömd för det, men de vet inte vad han gjorde mot mig. Jag vill verkligen inte att folk ska tycka synd om mig mer än vad de redan gör. De vet också om att jag bad min mamma välja mellan honom och mig och att hon valde honom. Det är något jag lärt mig inte är mitt fel utan det är hon som gjorde ett misstag, inte jag. Därför tycker folk ofta synd om mig. Skulle jag berätta allting för folk så skulle de tycka alldeles för synd om mig och det skulle jag inte klara av. Jag klarar mig utan folks medömkande.
Jag rekommenderar verkligen inte någon som blir utsatt för samma sak som jag blev att hålla tyst om det. Jag rekommenderar att man ska anmäla, men jag antar att jag inte var stark nog att berätta sanningen även om jag önskar att jag hade varit det. Blir du utsatt för övergrepp så ska du anmäla, men jag förstår också varför man kan tycka att det är svårt eller till och med omöjligt att göra det. En stor del i beslutet att inte anmäla för mig var att jag inte ville ses som ett offer.
Vet folk om att du har blivit utsatt för övergrepp så ser de dig på ett annat sätt än om de inte vet. Tro mig, jag vet. Jag valde att berätta för min bästa vän i åttan och sedan den dagen så har han sett på mig på ett annat sätt. Han gör det inte med flit, men det är aldrig kul om någon ser på dig som du skulle gå sönder vilken sekund som helst. Jag är inte ett offer. Jag blev utsatt för en fruktansvärd sak, men jag har också varit med om saker som är underbara. Jag önskar ingen att bli utsatt för det som jag blev, inte ens min värsta fiende, men idag klarar jag av att vara stark och vara glad för det underbara som jag har.