Publicerad 2013-10-31 00:16:38 i Allmänt,
Jag kommer aldrig förstå hur jag lyckats klara mig så bra trots att jag hade en minst sagt trasig uppväxt. Jag går på universitet och jag klarar oftast av det bra. Jag har lyckats hitta nya vänner även om jag flyttade långt bort. Jag hade oddsen emot mig, men jag vann emot oddsen. Jag behöver inte längre låtsas att jag mår bra för nu gör jag verkligen det.
Det hjälpte mig verkligen att byta miljö även om jag inte kan rymma helt från min uppväxt. Jag tycker om att folk här inte vet om min bakgrund och det faktum att min mamma valde sin pojkvän framför mig. Jag kan välja vad jag vill att folk ska veta och vilken bild de har av mig.
Publicerad 2013-10-30 03:25:34 i Allmänt,
I många år kämpade jag för att vara tillräcklig och för att få min mamma att älska mig, men det gjorde hon inte oavsett hur mycket jag försökte. Jag förstod aldrig varför hon inte älskade mig, men däremot min andra tre syskon. Jag visste om att jag inte var planerad och att det var svårt för henne eftersom min pappa satt i fängelse när jag föddes, men det ska inte jag behöva straffas för.
Jag försökte vara ett så bra barn som möjligt och av syskonen var jag nog det enklaste barnet skulle jag vilja påstå. Jag presterade bra i skolan och jag skötte mig i övrigt. Ändå så älskade hon aldrig mig och hon lät mig utsättas för sexuella övergrepp och misshandel varje dag jag var hos henne från den dagen hon skilde sig från min pappa. Ibland undrar jag om jag inte var värd mer än så.
Jag vet egentligen att det inte var mig det var fel på utan henne. Hon gjorde sina val som påverkade oss båda och det var hon som hade sönder mig och också den familj vi hade. Det var upp till henne(och min pappa, men han skötte sin del) att ta hand om mig och hon misslyckades minst sagt. Om hon hade gjort annorlunda så hade min verklighet sett annorlunda ut. Nu försöker jag gå vidare, men jag kan aldrig riktigt förlåta henne.
Publicerad 2013-10-25 01:26:16 i Allmänt,
Ibland önskar jag att jag hade haft en vanlig uppväxt. Även om min uppväxt lärde mig väldigt mycket så var den tuff. Jag fick aldrig möjligheten att vara en jobbig tonårig, för jag hade nog med att försöka överleva. Jag hade behövt få vara en vanlig tonåring ibland istället för att leva med ständig rädsla. Jag hatar min biologiska mamma och det känns fel, men jag vet också att jag har rätt att hata henne. Det finns tusentals gånger som hon borde ha valt att skydda mig, men hon ändå inte gjorde det. Hon förstörde min uppväxt och det kommer jag aldrig förlåta hennr för, men jag kommer däremot gå vidare och må bra som jag faktiskt gör idag. I framtiden vill jag skriva ett brev eller ett email där jag förklarar för min biologiska mamma om hur hårt hon skadade mig. Jag vill att hon ska förstå att hon aldrig var en bra mamma åt mig och alla anledningar att jag hatar henne. Jag ska klara av att skriva det brevet för jag kommer behöva det för att kunna läka.
Publicerad 2013-10-22 01:06:00 i Allmänt,
För mig är det väldigt viktigt att planera i förväg. Om jag inte gör det får jag panik och blir mer och mer tvångsmässig. Folk förstår inte det, men jag känner mig trygg när jag planerar. Jag har väldigt svårt för att göra impulsiva saker.Jag försöker skydda mig mot att oväntade saker ska hända även om det inte alltid fungerar. En del av mig inbillar mig att min styvbror dog för att jag inte följde planeringen. Jag och ett par kompisar skulle med en buss vid fyra, men en sak hände så vi tog den vid 5 istället. Jag planerar så mycket för att det mättar mitt kontrollbehov. Redan nu planerar jag hur jag ska åka till min hemstad till jul och vad jag ska hinna med.
Publicerad 2013-10-19 13:12:03 i Allmänt,
Pappa slagit brorsan påstår min bror och det gör mig bara förbannad. Pappa är en bra pappa och det har han alltid varit. Min bror har tydligen anmält pappa för detta också. Jag tror på barnets rätt att komma till tals, men jag vet att min pappa aldrig slog honom.
Publicerad 2013-10-18 03:16:22 i Allmänt,
Många säger att man inte kan skylla på andra för hur ens liv blivit, men jag anser att jag har någon som jag kan skylla på.Det är min mammas fel att jag är som jag är. Jag tog mig igenom all skit som hon utsatte mig för, men jag har fortfarande psykiska och även fysiska ärr. Mitt tvångssyndrom är helt hennes fel. Om hon inte hade låtit sin pojkvän förgripa sig på mig så tror jag att jag aldrig hade fått tvångssyndromet. Så ja jag skyller på henne och jag hatar henne för den hon gjorde mot mig, till och med mer än jag hatar hennes pojkvän som var den som förgrep sig på mig. Även fast jag har tvångssyndromet så är jag överlag psykiskt stark. Jag lärde mig att hantera psykologiska problem och att ta hand om mig själv. När jag var mitt uppe i det så hann jag inte tycka synd om mig själv utan jag fokuserade på att överleva. Jag kämpade för mitt liv varje dag som jag spenderade hos henne. Varannan vecka hos pappa hjälpte för de veckorna kunde jag slappna av. Mina upplevelser har dock färgat mig på ett sätt. "En gång pedofil alltid pedofil". Det är något jag tror på. Alla andra brott tror jag att man kan bättra sig på, men inte det. Kanske beror det på att jag har tvingats gå igenom det.
Publicerad 2013-10-17 13:14:34 i Allmänt,
Mitt tvångssyndrom gick över styr inatt. Jag ställde mig och diskade mitt i natten vilket i sig är galet. Det lugnade mig så pass att jag somnade utan problem efteråt.Ofta har jag känt att tvångshandlingarna aldrig haft någon vidare effekt på tvångstankarna. Jag har aldrig tidigare känt mig helt lugn efter en tvångshandling. Det gör mig glad på något sjukt vis, för jag vet att jag inte är förlorad i tvångstankarnas värld längre. Jag har ett hopp om att slippa tvångstankarna och det gör mig ofattbart lugn. Jag tror att jag fick tvångssyndromet för att mitt psyke inte klarade av stressen. Att det inte är så illa längre tar jag som ett tecken på att mitt psyke är så pass återställt att det inte behöver skydda sig längre. Sammantaget är jag lugnare för även om jag kan vara galen som tror att det börjat förbättras så mår jag bättre överlag. Jag har aldrig mått såhär bra psykiskt och inte heller fysiskt även om jag fortfarande har Meniérés sjukdom.
Publicerad 2013-10-16 01:36:54 i Allmänt,
Jag brukar skämta med min pappa och mina syskon och säga att jag är adopterad. Det hade antagligen varit enklare, men så är inte fallet nu. Jag växte upp i en dysfunktionell familj där mina syskon tycker att pedofili är okej och jag och pappa inte tycker det. Mamma, du hade sönder mig. I flera år så drömde jag mardrömmar om det han hade gjort mot mig och fortfarande idag är jag inte riktigt hel. Man kan aldrig bli riktigt hel från sådana övergrepp även om jag låtsats det i flera år. Jag beskyller min mamma för det eftersom hon borde stoppat det och inte blundat för vad som hände i hennes eget hem. Mina syskon förstod jag att de blundade för de var bara barn också, men det är en mammas uppgift att skydda sina barn. Idag lider jag av tillitsproblem och svåra tvångstankar. Jag låter aldrig någon komma nära mig på ett personligt plan om jag inte är säker på det. Jag gör vissa tvångshandlingar flera gånger om dagen och ibland i en viss ordning. En sak jag gör innan jag går och lägger mig är att se till att dörren verkligen är riktigt låst. Ibland intalar jag mig själv att om jag låser ordentligt så kan han inte komma åt mig.
Publicerad 2013-10-07 13:55:09 i Allmänt,
Jag fick igår reda på att min biologiska mor ska flytta från min hemstad av min äldsta storebror och min bror är rolig för han trodde att det berodde på att jag ville veta det för att jag bryr mig. Mina syskon är lite roliga över lag eftersom de tror att jag bryr mig om min biologiska mor och hennes pojkvän överhuvudtaget. Mitt ena mål är att de ska må så dåligt som möjligt för jag är arg och vill hämnas egentligen. Min enda tanke om det beskedet är "Äntligen" . Jag känner mig taskig, men samtidigt tror jag att jag inte skulle kunna känna på något annat sätt ens om jag försökte.
Den riktiga anledningen till att jag vill att de ska flytta från min hemstad är för att jag vill kunna andas ut när jag åker och besöker min pappa. Det har länge varit min största önskan för att få slippa dem, särskilt min biologiska mors pojkvän eftersom jag fortfarande är riktigt rädd för honom. Jag vill inte heller träffa på min biologiska mor för jag är arg på henne också. Det var hennes uppgift som mor att skydda sin dotter, men det gjorde hon inte. Hon tyckte det var viktigare att skydda sin pojkvän, även om jag dessutom vet att han slog henne också. Det faktum att han slog henne också hjälper inte mig att förlåta henne, det gör mig faktiskt bara argare. Det var hennes uppgift att skydda mig, oavsett omständigheter. Jag blir bara arg på folk som säger att en mamma får förhinder att skydda sin dotter, på grund av att hon själv blir slagen, för barnet ska alltid gå först.
Jag vet att jag aldrig kommer att bli hel och det är någonting jag får leva med. Jag valde att skydda mina syskon från den hemska sanningen och det kanske var fel, men det känns samtidigt som det var det beslutet som jag var tvungen att ta. Jag ångrar inte mitt beslut för med hänsyn till den person jag var då så skulle jag inte kunnat agera annorlunda. Om jag hade varit samma person då som jag är idag så hade jag troligtvis valt att berätta för alla, men då kunde jag inte det.
Publicerad 2013-10-03 19:57:51 i Allmänt,
Det var väldigt länge sedan som jag mådde såhär pass bra. Jag har inte varit sjuk sedan juni och det är extremt länge för mig eftersom jag har en förmåga av att vara sjuk jämt och min öronsjukdom känns dessutom stabilare än någonsin även om jag får episoder då jag är riktigt dålig. Jag har dessutom kommit igång ordentligt med träningen och det känns som om jag fått bättre kondition även om det förstås kan vara en inbillning. Det har nu gått cirka tre veckor och jag vet inte ol en förändring kan ske så fort. Dock så skäms jag över att må såhär bra eftersom jag vet att pappa genomgår en skilsmässa. Det känns sjukt att det är jag som mår bra för en gångs skull och att han går igenom något sådant, men det gör att jag känner att det är fel av mig att visa att jag mår bra. Jag vet också att det finns så många i världen som inte mår bra alls och jag känner medlidande med dem, det gör jag verkligen, men jag har rätt att må bra trots att jag känner medlidande med dem.