Äntligen
Jag fick igår reda på att min biologiska mor ska flytta från min hemstad av min äldsta storebror och min bror är rolig för han trodde att det berodde på att jag ville veta det för att jag bryr mig. Mina syskon är lite roliga över lag eftersom de tror att jag bryr mig om min biologiska mor och hennes pojkvän överhuvudtaget. Mitt ena mål är att de ska må så dåligt som möjligt för jag är arg och vill hämnas egentligen. Min enda tanke om det beskedet är "Äntligen" . Jag känner mig taskig, men samtidigt tror jag att jag inte skulle kunna känna på något annat sätt ens om jag försökte.
Den riktiga anledningen till att jag vill att de ska flytta från min hemstad är för att jag vill kunna andas ut när jag åker och besöker min pappa. Det har länge varit min största önskan för att få slippa dem, särskilt min biologiska mors pojkvän eftersom jag fortfarande är riktigt rädd för honom. Jag vill inte heller träffa på min biologiska mor för jag är arg på henne också. Det var hennes uppgift som mor att skydda sin dotter, men det gjorde hon inte. Hon tyckte det var viktigare att skydda sin pojkvän, även om jag dessutom vet att han slog henne också. Det faktum att han slog henne också hjälper inte mig att förlåta henne, det gör mig faktiskt bara argare. Det var hennes uppgift att skydda mig, oavsett omständigheter. Jag blir bara arg på folk som säger att en mamma får förhinder att skydda sin dotter, på grund av att hon själv blir slagen, för barnet ska alltid gå först.
Jag vet att jag aldrig kommer att bli hel och det är någonting jag får leva med. Jag valde att skydda mina syskon från den hemska sanningen och det kanske var fel, men det känns samtidigt som det var det beslutet som jag var tvungen att ta. Jag ångrar inte mitt beslut för med hänsyn till den person jag var då så skulle jag inte kunnat agera annorlunda. Om jag hade varit samma person då som jag är idag så hade jag troligtvis valt att berätta för alla, men då kunde jag inte det.