Mitt eget fel
När jag utsattes för hemskheterna av minstyvfar så ansåg jag alltid att det var mitt eget fel. Det var mitt fel och om jag blev bättre så skulle jag ska slippa honom. Hur sjukt är det inte att jag som barn/tonåring tänkte så? Jag trodde att om jag gick ner i vikt eller blev bättre i skolan så skulle mamma stoppa honom.
Det här ledde förstås till att jag bara åt minimalt och att jag pluggade hela tiden. Visst blev betygen bättre, men i övrigt hjälpte det inte. Viktnedgången fick snarare den motsatta effekten, då fick jag idén att jag skulle gå upp massa i vikt för att slippa honom istället.
När jag ser tillbaka på det idag så tycker jag att det är löjligt, men jag var desperat. Idag vet jag att det inte är mitt fel och att min mamma borde ha stoppat honom eller anmält honom till polisen, men min mamma älskade aldrig mig så varför skulle hon egentligen?
Mamma, kan du inte älska mig som pappa gör?
Träning
Jag har idag skaffat ett gymkort, vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra igen. Jag har funderat på det ett tag dels för att jag behöver gå ner i vikt och för att jag vill få bättre kondition. Jag hittade ett gym som låg ytterst nära mig. I och med att min sjukdom helt plötsligt kan göra mig yr så kan jag inte träna utomhus.En träningsmaskin kan man alltid gå av om jag får ett anfall, de möjligheterna finns inte utomhus.
Därför tänkte jag att det nu är dags att börja träna på ett gym och även om jag nyss började så känns det bra. Det känns som jag får utlopp för känslorna jag fått efter allt jag gått igenom. Jag tänkte försöka träna 2-3 gånger i veckan till en början och kanske öka gångerna, beroende på hur sjukdomen är och hur mitt schema ser ut.
Pappa, mamma hade sönder oss
Det finns en aspekt av allt som hände som jag nästan aldrig tänker på. Det var inte bara mig som min biologiska mamma hade sönder, det var också min pappa. Min pappa som kämpade varenda eviga dag och natt för att jag skulle ha det bra. Han blev både mamma och pappa för mig där. Ju svårare saker blev desto mer kämpade min pappa. En sönder hormonstinn tonåring var aldrig lätt för honom, men han kämpade sig igenom det och han såg till att vi hade det så bra som möjligt.
Det tog tid för min pappa att bli hel efter det hon gjorde mot honom och det tog tid för honom att hitta en ny kvinna, någon som han kände att han ville bo med och även gifta sig. Han hittade henne i min styvmor, och de gifte sig efter två-tre år tillsammans. Nu efter ytterliggare två-tre år tillsammans har de bestämt sig för att skilja sig. Min styvmor blev väldigt konstig för ett halvår sedan och även paranoid och även om min pappa inte varit perfekt så tror jag att det beror på att hon är så pass paranoid. Jag tycker om min styvmor, men jag står inte ut med tanken på att hon sårar min pappa.
Det är sjukt för även om de bråkat mycket så blev det en chock för mig när pappa berättade att de skulle skilja sig. De har ändå bott tillsammans ca 4 år tillsammans, men det är samtidigt deras beslut och jag vill bara att pappa ska må bra, oavsett vilka val han gör i sitt liv.
Syskon
Det är lite roligt och underbart egentligen att två av mina syskon bor i Sveriges huvudstad(Stockholm för de som inte vet det) och jag och min äldsta bror bor här i södra delen av landet.Det innebär att jag och min äldsta bror kan åka och hälsa på våra två syskon samtidigt, vilket för mig är väldigt otroligt egentligen för jag hade alltid trott att det var jag och min syster som skulle bo nära varandra, inte jag och min bror, men jag trivs ändå med läget som det här.
Ibland har jag inte haft världens bästa relation till mina syskon och det beskyller jag fortfarande min biologiska mamma för. Det beror på att om vi bråkar så bråkar vi i regel om henne, och även när det inte är början på bråket så brukar det i regel sluta med att vi bråkar om henne på ett eller annat vänster. Hon kommer alltid in i våra bråk på något sätt, särskilt mina och mina äldsta brors. Hon har på sätt och vis förstört den naturliga relation som jag en gång i tiden hade med mina syskon och vilken jag aldrig kommer få tillbaka fullt ut.
Min syster och jag pratar aldrig om den delen även om vi egentligen borde ha gjort, men det gör att relationen mellan oss fortfarande är lite konstig och jag tror att det kommer att ta lång tid att åtgärda det, men så länge vi inte pratar om det kommer vi i regel överens. Syrran och jag har överrenskommelsen att vi inte pratar om det för att främja våran relation. Min äldsta bror och jag har samma överenskommelse, men vi håller den i regel inte överhuvudtaget utan när vi bråkar så kommer det i regel upp direkt. Min yngsta bror och jag pratar inte om det alls, eftersom för oss är det inte viktigt på samma sätt och därför påverkar det inte våran relation alls. Så detta har påverkat mig och mina syskon mycket, men vi försöker att låtsas som att det inte gör det.
Låtsas man inte om det så finns det inte
Jag är rädd ärligt talat, de tidigare gångerna som årsdagen av min styvbrors dödsdag har varit så har jag sluppit hantera och sluppit vara på gymnasiet eller universitet tidigare. Jag har kunnat sova bort en stor del av den dagen för att skydda mig själv, men detta år kommer det inte vara möjligt för imorgon när den är så har jag en föreläsning mellan 12-16. Visserligen börjar den sent och det gör mig lite lugnare, för jag skulle absolut inte orka gå upp tidigt på den dagen, men det gör mig också nervös.
En del av mig vill strunta i föreläsningen som är då för att kunna sova bort dagen eller bara krypa ner under täcket och ligga där tills dagen är slut, men jag vet att det inte är det ansvarsfulla att göra och nuförtiden har jag blivit en ansvarsfull person och det borde väl inte jag ändra på nu. Därför så är det inget riktigt alternativ att bara strunta i föreläsningen. Även om den dagen kommer att vara tuff så hoppas jag verkligen att jag kan vara ansvarsfull och ta mig igenom den.
Jag längtar däremot till dagen efter för när jag väl tagit mig igenom den på ett eller annat sätt så brukar jag kunna må lite bättre igen, eftersom jag brukar känna stolthet över att jag i regel tagit mig en dag (och ibland en hel vecka innan) att få sakna min styvbror. Det gör att jag känner att han inte kommer kunna bli bortglömd, inte från min sida i alla fall.
Kyrkan
Svensk sjukvård
Ibland tycker jag inte alls om svensk sjukvård, mitt plaströr som jag har i örat som gått sönder och jag behöver därför en öronspecialist. Min vanliga har semester just nu och därför kan jag inte nå honom, men tydligen så måste jag ha en remiss för att gå till en annan specialist. Jag har ingen sådan remiss så nu måste jag antingen gå till vårdcentralen/akuten och få en eller vänta en halv månad till. Om plaströret gått sönder och skadar mitt öra så är det den svenska sjukvårdens fel.
Idag är jag bara arg och vill be alla dra åt skogen för jag har ont och är också väldigt orolig för att detta ska göra så att jag tappar resten av hörseln på det örat.
Tiden går för snabbt.
Inte biologisk
... ta dig, mamma
Jag hatar verkligen att du förstört ordet mamma för mig. Det pratas mycket om att man ska hedra sin mamma och det gör mig arg, men det är egentligen inte samhällets fel utan det är min så kallades mammas fel för det hon gjorde mot mig. Varje gång jag ser att någon tycker att man ska hedra sin mamma blir jag bara arg.
Jag vill hedra min pappa och mina syskon utan problem, men min biologiska mamma vill jag bara att hon försvinner och jag bryr mig ärligt talat inte om hur längre. Jag skulle aldrig själv skada någon, men jag skulle inte bli ledsen om hon försvann heller. Jag vill verkligen inte ha med henne att göra längre för det gör ont i mig varje gång jag hör hennes namn eller ens ordet mamma.
Det enda jag egentligen har att tacka min mamma för var att hon födde mig. I övrigt så har hon bara gett mig ett rent helvete. Hon låtsades bry sig om mig inför mina syskon och sin äckliga pojkvän, men jag visste alltid att hon aldrig brydde sig på riktigt. Hon och hennes äckliga pojkvän har så många gånger fått mig att hata mig själv och det sitter fortfarande i efter vad de gjorde mot mig, men de förtjänar inte att få mig att må dåligt.
Min superdåliga mamma får mig att verkligen uppskatta min pappa för han gjorde verkligen allting för att jag skulle må bra. Han kämpade in i det sista för mig när jag var ung och hade diverse problem. Han visste att jag mådde dåligt när jag precis flyttat ifrån min biologiska mamma så han gjorde så mycket för att få mig att må bättre, vad det än krävdes av honom. Han försökte verkligen se till att jag fick min kanin också, och även om han inte lyckades så uppskattar jag verkligen hur mycket han försökte.Även nu när jag är vuxen(åldersmässigt alltså, vuxen har jag varit sedan jag var 14 ungefär) så är han alltid där för mig om jag behöver några råd. Han lyssnar alltid, hur mycket annat han än har att göra. Han är verkligen en bra pappa även om vi inte alltid kommer 100 % överens. Jag är lyckligt lottad på det sättet, för min pappa har alltid varit som både en pappa och en mamma åt mig samtidigt och alltid försökt lösa allting. Jag älskar dig pappa, vad som än händer.
Lyckligt lottad
8 september 2013
Insåg precis att det är den 8 september idag, 9 dagar innan dagen som jag inte kan hantera inträffar. Jag har redan kollat upp mitt schema och jag kommer vara på universitet den dagen. Jag har inte behövt hantera att vara på gymnasieskolan eller på universitet de två föregående åren, förra året hade vi ledigt på just den dagen, men nu sätts jag i en helt ny situation. Jag funderar mycket fram och tillbaka på den dagen, en del av mig vill skippa det jag har att göra på universitet den dagen och en del av mig vill vara den ansvarsfulla person som pappa uppfostrade mig till att bli.
Jag är väl medveten om hur jag brukar må den dagen och jag brukar inte göra någon nytta överhuvudet när den dagen inträffar, så har det inte varit de två senaste åren i alla fall. Jag vill inte utsätta andra människor för hur jag brukar må för jag vet hur många som brukar försöka påstå att de förstår, men det finns ingen som kan förstå egentligen, inte ens om de upplevt något liknande. De vet nämligen inte hur jag känner, för alla som har förlorat någon närstående reagerar inte på samma sätt. Inte ens min pappa och jag reagerar på samma sätt när det gäller min styvbror. Han har alltid varit sådan att han håller känslorna inom sig medan jag väljer mina tillfällen då jag gör det och då jag pratar om dem.
Ju fler dagar som går desto mer panik får jag och ju värre blir min OCD. Idag försökte jag dra bort plasten som sitter runt en pantflaska och det som inte kom bort när jag drog försökte jag pilla bort i flera timmar, med målet att den skulle bli helt rent. Det blev den förstås inte, ju många timmar jag än försökte, men jag fortsatte försöka trots att jag visste om detta. Vad säger det egentligen om hur jag mår? Jag är rädd för om min OCD är såhär illa idag så hur kommer den då vara 17 september? Antagligen värre än den någonsin varit och jag är rädd för att folk ska börja upptäcka att jag har så pass allvarlig OCD även om min syster och min äldsta bror nuförtiden vet om det, men mina vänner vet inte om det, ingen av dem faktiskt.
Fri
På sätt och vis är jag verkligen lycklig nu för jag är fri, från hans extrema kontroll. Han kontrollerade allt jag gjorde. När jag var ung kontrollerade han allt från min vikt till vilka jag umgicks med.
Många tror att mina matproblem berodde på att pappa inte gav mig den mest näringsrikaste maten, men det berodde nog snarare att jag inte fick äta för min styvfar. När min mamma var med så kontrollerade han det diskret och blicken jag fick om jag åt mer än vad han ville gav mig verkligen rysningar. Han sa alltid: "Det är bara smala flickor som är vackra" och hans version på smal var inte normalsmal utan han fick mig oftast att banta tills jag svimmade.
Jag fick inte heller bestämma mina kompisar. En av dem jag hade gillade han inte så jag blev tvingad att sluta vara vän med henne, vilket är rent av sinnessjukt.
Idag är jag fri från hans klor och även om jag har diverse psykiska åkommor och en del mardrömmar så mår jag bra. Framför allt har jag friheten att bestämma över mitt eget liv.
Påfrestande?
Ibland vet jag att jag är påfrestande för dem omkring, särskilt för min syster. Jag får oftast panik om jag inte pratar med henne varje dag och då menar jag bokstavligen varje dag. Det är jobbigt för henne, det vet jag, så jag försöker att inte vara för påfrestande mot henne.
Jag har alltid varit pratglad av mig och rätt så social även om jag har lite svårt att då nya vänner. När jag väl har hittat de nya vännerna så blir jag snabbt bekväm och kan prata med dem om nästan vad som helst.
Skuldkänslor
Ibland önskar jag verkligen att jag kunde stanna inomhus och aldrig mer gå utomhus. Jag behöver tid på mig att bearbeta sak och på senaste tiden har det hänt för mycket saker för att jag ska kunna hantera det. Jag blir stressat och får panik över enkla saker.
Det har alltid varit så att det hänt väldigt mycket i mitt liv. De flesta går igenom kanske en tiodel av det jag varit igenom. Jag försöker att inte klaga, men ibland behöver jag också prata om det. Jag är ändå ingen robot, för skulle jag prova att vara det så skulle jag få avskärma mig helt från känslor och ibland får jag för mig att det kanske vore bättre. Så länge jag kan låtsas att vissa saker inte gör ont så borde jag må okej, eller? Nja tyvärr fungerar det inte på det sättet.
September kommer alltid vara svår för mig, det beror på vad som hände i September för tre år sedan. Jag vill allra helst pratq med min styvbror, men så kommer jag ihåg att det går inte för han är borta och det gör ont i min själ. Hans död tät på mig genom hela september och lite när som helst om året egentligen även om september är värst. Problemet med det är att jag skulle vilja prata med honom om hans död för jag känner att han är den enda som verkligen skulle förstå. Han förstod mig alltid utan att jag behövde säga till honom vad det var för fel. Det var skönt och jag kommer alltid ångra att jag inte var hemma den där fruktansvärda kvällen då det som jag inte vågar prata om hände. Jag har enorma skuldkänslor för det, för jag inbillar mig att det hade varit annorlunda om jag hade varit det. Jag vet att det är löjligt, men det är så jag känner det. Ju närmare årsdagen av hans dödsdag kommer destp större skuldkänslor får jag. Tyvärr inte bara för det, utan också att jag är lycklig även om han inte är här och det hatar jag mig själv för. Jag vill inte vara lycklig utan honom.
Uppmärksamhetskrävande?
Min storasyster har aldrig förstått varför jag vill prata med henne om allt, men förutom henne och min bästa vän har jag ingen som jag vågar prata om allvarliga saker med.
Jag kommer nog aldrig våga lita på andra människor och det gör ont i mig, ärligt talat. Jag litar inte ens helt på varken min syster eller min bästa vän. Det är sinnesjukt, men jag tror att jag helt mist förmågan att lita på folk. Jag tror alltid att folk har en gömd agendan. Jag tror inte på mänskligheten, vilket jag verkligen gjorde innan detta.
Jag hatar också att det finns andra personer som genomgår samma sak som mig och det är det som gör mest ont egentligen. Ingen ska behöva genomgå det jag gick igenom.
Det kommer aldrig vara över
Ibland önskar jag att jag hade haft en annan uppväxt än vad jag hade. Som det är nu så är jag jämt orolig över för att försäga mig om vad han gjorde varje gång jag bråkar med någon av mina syskon, särskilt min äldsta bror som verkligen går mig på nerverna.
Jag var stark trots att jag egentligen borde vara död, för flera gånger har han slagit mig så hårt att jag inte kunnat gå på en vecka. Folk tror att jag utvecklade en allergi i 6an, men sanningen var att han hade slagit sönder mina tarmar så det var därför jag låtsades att jag hade mjölkallergi och att den förstörde min mage. Alla mina åkommor har kommit från misshandeln eller hittats på för att täcka misshandeln.
Jag har spenderat väldigt mycket tid i att täcka upp för honom. Jag har låtsas att det inte fanns någon misshandel och ibland fungerade det, men ibland såg vissa igenom det. Min kompis såg igenom det i åttan och frågade ut mig om det, och jag valde att berätta sanningen för honom.
Hur mycket kan man egentligen täcka upp för någon som skadat en så mycket? Jag gjorde det för mina syskon, men de borde ha älskat mig nog mycket och sett vad som pågick hemma.