Pappa, mamma hade sönder oss
Det finns en aspekt av allt som hände som jag nästan aldrig tänker på. Det var inte bara mig som min biologiska mamma hade sönder, det var också min pappa. Min pappa som kämpade varenda eviga dag och natt för att jag skulle ha det bra. Han blev både mamma och pappa för mig där. Ju svårare saker blev desto mer kämpade min pappa. En sönder hormonstinn tonåring var aldrig lätt för honom, men han kämpade sig igenom det och han såg till att vi hade det så bra som möjligt.
Det tog tid för min pappa att bli hel efter det hon gjorde mot honom och det tog tid för honom att hitta en ny kvinna, någon som han kände att han ville bo med och även gifta sig. Han hittade henne i min styvmor, och de gifte sig efter två-tre år tillsammans. Nu efter ytterliggare två-tre år tillsammans har de bestämt sig för att skilja sig. Min styvmor blev väldigt konstig för ett halvår sedan och även paranoid och även om min pappa inte varit perfekt så tror jag att det beror på att hon är så pass paranoid. Jag tycker om min styvmor, men jag står inte ut med tanken på att hon sårar min pappa.
Det är sjukt för även om de bråkat mycket så blev det en chock för mig när pappa berättade att de skulle skilja sig. De har ändå bott tillsammans ca 4 år tillsammans, men det är samtidigt deras beslut och jag vill bara att pappa ska må bra, oavsett vilka val han gör i sitt liv.