Låtsas man inte om det så finns det inte
Jag är rädd ärligt talat, de tidigare gångerna som årsdagen av min styvbrors dödsdag har varit så har jag sluppit hantera och sluppit vara på gymnasiet eller universitet tidigare. Jag har kunnat sova bort en stor del av den dagen för att skydda mig själv, men detta år kommer det inte vara möjligt för imorgon när den är så har jag en föreläsning mellan 12-16. Visserligen börjar den sent och det gör mig lite lugnare, för jag skulle absolut inte orka gå upp tidigt på den dagen, men det gör mig också nervös.
En del av mig vill strunta i föreläsningen som är då för att kunna sova bort dagen eller bara krypa ner under täcket och ligga där tills dagen är slut, men jag vet att det inte är det ansvarsfulla att göra och nuförtiden har jag blivit en ansvarsfull person och det borde väl inte jag ändra på nu. Därför så är det inget riktigt alternativ att bara strunta i föreläsningen. Även om den dagen kommer att vara tuff så hoppas jag verkligen att jag kan vara ansvarsfull och ta mig igenom den.
Jag längtar däremot till dagen efter för när jag väl tagit mig igenom den på ett eller annat sätt så brukar jag kunna må lite bättre igen, eftersom jag brukar känna stolthet över att jag i regel tagit mig en dag (och ibland en hel vecka innan) att få sakna min styvbror. Det gör att jag känner att han inte kommer kunna bli bortglömd, inte från min sida i alla fall.