Sårad
Idag har jag ont, när jag var 12 år gammal så började det jag trodde aldrig skulle kunna hända mig. Det hela började egentligen med att min mamma och pappa skiljde sig från varandra. Det var mammas beslut och jag var inte arg på henne för det, det var jag verkligen inte, men idag ångrar jag att jag inte var argare. Knappt ett halvår efter det så flyttade en man in hos min mamma. Från dag ett så var jag livrädd för min nya styvfar, jag visste att något var fel så därför är jag inte förvånad över det han gjorde mot mig. Strax därefter så gav han sig på mig för första gången, han kom in till mig på natten när min mamma var borta, han hade lovat min mamma att ta hand om mig den kvällen för hon skulle till en vännina och jag sa att det var okej att hon lämnade mig ensam med honom.
Det är det jag ångrar mest av allt för en del av mig tror att om jag inte hade sagt att det var okej så hade jag aldrig gått igenom det här. Sedan den natten så gav han sig på när han kände för det och jag levde i en värld där jag var ständigt rädd. Jag var tolv år, skulle börja 6an när det här började. Mina föräldrars skillsmässa var ett nog trauma för mig, I efterhand har jag fått reda på mycket som jag önskar att jag hade vetat då, för eftersom jag var 12 år när mina föräldrar skiljde sig så hade jag rätt att välja var jag ville bo, men jag valde ändå att bo varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Jag har tre biologiska syskon, en storasyster och två äldre bröder.
När jag gick i högstadiet, i början på åttan så avslöjade jag det här för min bästa vän och han reagerade som förväntat, men han har många gånger frågat mig om jag tror att min styvfar utsatte någon av mina syskon för samma sak? Jag sa att jag inte trodde det, men jag vet inte svaret på den frågan. Min äldsta bror bodde på ett gymnasium längre ner i landet när mamma träffade honom, min yngsta storebror var sällan hemma och detsamma med min storasyster, men jag vet också att möjligheten finns. Han skadade mig så allvarligt att jag ärligt talaat inte funderade på om han också kunde utsätta någon av mina syskon för samma sak. På sätt och vis hatar jag mig själv för att jag oftast inte tänkte så långt, Jag vill inte att någon i världen ska bli utsatt för samma sak som jag blev så därför vill jag inte ens tänka så långt.
Är det fel av mig att inte vilja tänka tanken att mina syskon kunde blivit utsatta för samma sak? Jag tycker det är upp till var och en att besluta det, jag vet att många kommer att döma mig för det jag skriver, men den här bloggen är framför allt skapad för min egen skull.