Förklara gång på gång
Varje gång någon på universitet som jag arbetar med i det ena eller det andra frågar mig om min mamma så går en liten del sönder i mig. Jag önskar att jag inte hade behövt förklara det för jag behöver det att slippa förklara det för varje ny person. Det enda jag brukar säga när någon frågar om min biologiska mamma så brukar jag oftast svara att "hon är ihop med en pedofil" eller om jag inte har lust att prata om henne alls så brukar jag bara säga "hon finns inte i mitt liv".
Problemet med "hon är ihop med en pedofil" är att det oftast kommer följdfrågan om jag har någon kontakt med henne och om han har gjort något mot mig. Jag brukar alltid svara att han inte har gjort något mot mig för det är enklare än sanningen och ibland låtsas jag också att han aldrig skadade mig så här pass mycket. Min logik där brukar vara att om jag säger det tillräckligt många gånger så kommer det kunna vara sant. Det fungerar självklart inte, men det är tröstande för mig och för mig är det det enda som räknas.
Problemet med alternativet "hon finns inte i mitt liv" är att de flesta tror att hon är död när jag säger så. Så tur har jag tyvärr inte. Det jag menar nu är att jag skulle hellre skulle se att hon var död än att hon finns i mina syskons liv, men inte mitt och de inte vet vad hon gjort eller framför allt hennes pojkvän egentligen. Jag hatar min biologiska mamma för att hon aldrig hindrade honom även fast hon hade kunnat göra det.
Jag avskyr att jag inte har något bra alternativ att svara när folk frågar mig om min biologiska mamma. På sätt och vis så skäms jag inte över att jag inte har en mamma i mitt liv för jag vet att om jag hade bott kvar där så hade jag troligtvis varit död idag. Samtidigt så är det jobbigt att alltid behöva förklara det. När det handlar om en pappa som inte är i en individ så är det mer naturligt. Det är inte alltid något som de flesta som har det så behöver förklara, men har du inte en mamma i ditt liv så börjar folk direkt frågasätta.
Min pappa är bra på att ta hand om mig, men han har aldrig kunnat hjälpa mig med traumat som jag fick dels när jag flyttade och dels från övergreppen som han visserligen inte vet om. Jag hade behövt betydligt större stöd än vad jag fick när det hände. Jag hade behövt berätta för någon som förstod egentligen. Min bästa vän är den enda som vet om allt som han gjorde och han var också den som stod bakom mig till 100 % när jag valde att flytta helt till pappa.