Ett förtroligt samtal
Jag och en vän pratade häromdagen om vad jag varit med om. Hon vet inte om det min styvfar gjorde mot mig även om hon vet att han inte behandlade mig bra. Hon är sådan att jag litar på henne utan att tveka för jag känner inom mig att hon är en sådan pass bra person. Ända sedan en av de första dagarna som jag började här på utbildningen så har hon och jag kommit bra överrens och därför anförtror jag mig åt henne lätt. Jag känner inte behovet av att berätta för henne om min styvfar, men samtidigt har jag snart tänkt att göra det för jag vill prova att uttala dem orden igen. Jag vill prova att berätta för någon som jag känner inte dömer mig och som jag litar på.
Jag pratar mycket om min styvbror med henne, som dog i en bilolycka när jag var 17 år gammal, jag har berättat för henne att jag inte har kontakt med min bror och hon var också en av de första som fick veta när jag fick reda på att jag har Méniéres sjukdom. Hon sa att jag varit med om mycket i mitt liv och det kan jag hålla med om. Min farmor dog dessutom i cancer när jag var 10 år gammal och i samma veva fick min pappa mördarbakterien och dog nästan, men idag mår han bra. Ja jag kan hålla med om att på mina 20 år i livet så har jag fått gå igenom sådant som jag trodde att jag aldrig eller åtminstone inte på väldigt länge skulle behöva gå igenom. Jag uppskattar livet när det är bra och jag kan också svära åt saker som gör att det inte alltid känns så bra. Jag är inte så arg på livet för att jag gått igenom så mycket för det har hänt mig bra saker också. Jag har alltid haft lätt för skolan så det gör att jag orkar med universitet. Jag hade också möjligheten att välja vart jag ville plugga i Sverige och på grund av att min biologiska mor och min styvfar bor i min hemstad så valde jag den södra delen av Sverige. Framför allt tror jag att jag behövde ett miljöombyte. För min bästa väns skull och för min pappas skull så hade jag velat bo kvar, men jag valde ändå att flytta för att jag behövde göra det för min egen skull.