"Det är ditt eget fel"
Jag såg på filmen Precious igår. Den gjorde riktigt ont i min själ och genom hela filmen kände jag bokstavligen känslan av hans äckliga händer mot min kropp. Övergreppen mot mig höll "bara" på i två år, men jag kan inte glömma hur hemska de var. Övergreppen utan våldsinslag var faktiskt värre än de med våld i för de gångerna sa han saker som "Det är ditt egel fel", "det är för din skull jag gör det", "det är bra för dig" osv.
Jag kommer aldrig förstå vad han menade utan jag gör det bästa jag kan för att glömma. Jag behöver glömma detaljerna för ju mer jag glömmer detaljerna desto bättre mår jag. Jag önskar verkligen att jag kunde radera mina minnen, särskilt den där känslan jag får ibland av att han fortfarande rör mig på det där äckliga sättet. Jag önskar att jag en dag kommer kunna lita på någon, något som han och min biologiska mamma tog ifrån mig.
Jag litar på min bästa vän helt, men jag vågar inte lita på pappa eller min syster, för min biologiska mor visade tydligt att familjen är de som har en förmåga att skada en mest. Hon var ingen bra mamma till att börja med. Hon prioriterade alltid sina egna behov framför mina och uppmärksammade inte alls mitt känslomässiga behov. Det gör ont i mig att hon inte priorterade mig eller älskade mig som jag förtjänade. Jag är glad över att jag haft min pappa och fortfarande har, men hon tog någonting från mig som jag aldrig kan få tillbaka; min barndom. Jag fick aldrig möjligheten att vara varken ett barn, men särskilt en tonåring fullt ut. Även om min pappa tog hand om mig bra när jag flyttade till honom helt så förlorade jag den oskyldiga synen på världen. Jag hade fått reda på hur hemsk världen verkligen kan vara och då gick jag bara på högstadiet. Jag kommer aldrig få tillbaka tonåren och för det kommer jag aldrig förlåta henne.
Många fokuserar på själva handlingarna, men det är inte vad som är värst. Det var inte att min bio-mor valde pedofilen framför mig som var värst, det var att jag var tvungen att ta ett vuxet beslut och flytta till pappa. Jag var inte beredd på att behöva hantera det och jag tror den detaljen förändrade mig. Där mognade jag ofattbart snabbt och blev praktiskt taget en vuxen människa redan där. Jag var inte redo att bli vuxen och det ledde till att jag aldrig kommer se på någonting på samma sätt längre.