Publicerad 2014-01-07 00:54:24 i Allmänt,
Jag har länge funderat på det här med mina gener. Jag är glad över att jag verkar ha fått 80-90 % av mina gener av min far. Det är hans gener jag vill ha för han är smart och framförallt så har han ett bra jobb.Min biologiska mamma är däremot allt annat än smart. Hon var länge arbetslös även om hon har ett jobb nu och hon lärde sig aldrig rätt eller fel. Det enda jag har ifrån henne är hennes hår och det hatar jag så jag funderar på att färga det i vilken färg som helst, bara jag slipper likna henne.
Publicerad 2014-01-02 23:04:35 i Allmänt,
Jag har varit och hälsat på i staden/byn jag växte upp i. Jag har umgåtts mycket med min bästa vän och det har varit assum. Han är som ett fjärde syskon och han kan göra mina dagar bekymmerslösa.Det har också varit svårt att vara hemma. Dels för att pappa dricker för mycket vissa kvällar, men också för att min så kallade mor ännu bor kvar där. Hon kommer alltid hitta nya sätt att förstöra mitt liv på. Det känns otroligt att jag känner så mycket hat för henne och det känns som hatet växer sig starkare för varje gång jag hör hennes namn.Över lag har det ändå känts bra att få spendera lite tid där. Jag tycker om att bo här, men ibland kan jag känna att jag saknar pappa och min hemstad.
Publicerad 2013-12-29 00:59:46 i Allmänt,
Jag önskar att min mamma hade lämnat bort mig istället för det var rätt så tydligt att hon aldrig ville ha mig. Jag var den ungen hon bara stod ut med och de andra var hennes ögonstenar. Pappa har gett mig all kärlek jag behövt men jag har aldrig haft en kvinnlig förebild. Han försökte reparera de skador min mamma orsakade, men det var en för stor uppgift. Han försökte få mig att må bra trots det men de psykiska ärren var för stora.
Publicerad 2013-12-12 04:27:57 i Allmänt,
Det är rätt så sinnessjukt att jag inte kunde sova inatt, men ändå inte är ett dugg trött. Jag har tidigare haft sömnproblem så jag är inte förvånad. Vissa nätter är jag så rädd för mardrömmarna att jag inte klarar av att somna helt enkelt. Jag drömmer mardrömmar om hur han tog på mig och varje gång han försökte strypa mig samtidigt. Det gjorde ont varje gång, men jag höll ut för jag visste att varannan vecka så fick jag vara hos pappa istället och det var för de veckorna som jag överlevde.
Jag har sömnproblem åtminstone en gång i veckan, den här veckan har det till och med eskalerat till två gånger. Turligt nog så går jag inte så länge på universitet sedan, det är bara tre timmar. Dock så är det inte förrän nio så får väl sticka till gymmet om någon timme. Jag tror allvarligt talat att jag bör söka hjälp för mina sömnproblem för de är så pass jobbiga att hantera nu.
Publicerad 2013-12-10 04:38:21 i Allmänt,
Häromdagen sa jag till min syster att jag ärligt talat ville dö. Hon har aldrig förstått hur det känns att kännas som om livet inte är värt, men det gör min bästa vän däremot. Jag och min syster växte inte upp i samma värld. Större delen av hennes uppväxt så var våra föräldrar gifta och även om de hade problem mellan sig, så behandlade hennes föräldrar henne bra. Hur var det för mig då? Mamma brydde sig aldrig om mig för att hon egentligen inte ville ha ett fjärde barn. Hon låtsades bry sig, men hon gjorde bara det hon var tvungen. Pappa var bra, men till skillnad från syrran så tvingades jag bo med en pedofil. Hon hade redan flyttat till universitet när våldtäckterna av mig började. Därför förstår hon inte varför min bakgrund kan vara en av orsakerna till att jag ibland bara känner att jag vill dö.
Dessutom så har jag en kronisk öronsjukdom som heter Menieres. Det finns olika grader av Menieres. Min Menieres var rätt så enkel först, men i somras försämrades den snabbt. Som den är nuförtiden är jag glad om jag kommer upp ur sängen hälften av dagarna i veckan. Däremot så går jag på en behandling som kallas Meniett. Det är en ganska stor apparat som man sätter i örat med hjälp av en slang som utger tryckvågor. Det hjälper mig väldigt mycket, men den ger mig också betydligt mer tinnitus och huvudvärk än vad jag brukar ha. Jag misstänker därför att det inte är en långsiktig lösning. Jag har perioder med den dessutom. Jag har perioder då jag kan vara riktigt bra, men en sådan period följer i regel av en särskilt kass period då jag blir sängliggande mer eller mindre hela tiden. Jag kan tvinga mig upp vissa av de dagarna, men då är jag som en zombie.
Jag har också fått sömnproblem till följd av allt detta. Det är andra gången på en vecka totalt som jag inte kan sova. Vad det här gör med min kropp kan man ju bara tänka sig. Jag vill bara få sova lite, men jag kan inte det vissa nätter.
Det hela har slutat i att jag vissa dagar mår allmänt sämst. Det kanske inte är någonting särskilt den dagen, men jag är väl medveten att inte ens åratal av terapi kan få mig att må bra psykiskt. Det är kasst att behöva må dåligt både psykiskt och fysiskt, men det är de förutsättningar livet kastade på mig.
Publicerad 2013-12-08 21:36:40 i Allmänt,
Jag och min bästa är väldigt lika när det gäller vår uppväxt. Han hade en alkoliserad far och min mor var inte direkt bra. Det gör att jag känner en samhörighet med honom, det känns nästan som att vi är syskon ibland. Det är skönt för även om jag kommer överens med mina syskon nuförtiden så finns det vissa saker jag aldrig pratar med dem om.
Jag har börjat berätta för mina syskon om att jag blivit våldtagen. Jag har däremot sagt att det var en okänd person och att det bara hände en gång. Jag känner mig inte redo att berätta för dem om vem det var som våldtog mig utan just nu får de bara veta såhär pass mycket. Det tog tid för mig att berätta för min kompis också och han tittade inte på mig på samma sätt längre efter att jag hade berättat. Nuförtiden kan jag känna att han tittar på mig med medlidande, fast det kan förstås vara en inbillning också. Jag kände mig annorlunda gentemot honom så fort jag hade berättat och jag vill inte få den känslan inför mina syskon. Jag vill att de ska se mig som stark, men jag vill inte att de ska förstå att jag var tvungen att bli stark.
Publicerad 2013-12-02 00:03:17 i Allmänt,
Jag lärde mig tidigt vilket samhällets normer är och vilka som är särskilt viktiga att inte bryta mot. Det är nog dels därför som jag inte berättade om övergreppen för någon förutom min bästa vän Utåt var vi den perfekta familjen, även efter skillsmässan. Inåt skulle jag inte ens kalla det en familj. Jag blev våldtagen varje dag, min bror är homosexuell och vågade inte berätta för någon även fast alla visste, min andra bror pratade inte med pappa och min syster och jag kom inte alls överens just då. Vi var en katastrof egentligen. Vi var väldigt duktiga på att hålla upp en fin fasad. Den raserades tack vare mig för att jag inte ville bli ihjälslagen vid ett av övergreppen. När jag valde att flytta till pappa så förstod utomstående att det fanns en speciell orsak till det. Det var alltså mitt fel att den fasaden raserades, det tycker i alla fall min mamma och mina tre syskon. Jag blev det svarta fåret även fast det jag gjorde bara var för att få överleva.
Publicerad 2013-11-30 00:33:02 i Allmänt,
Jag har börjat inse hur lite min mamma brydde sig om mig när jag var liten. När folk pratar om saker de gjorde med sina mödrar så inser jag att min mamma aldrig gjorde de sakerna med mig. Jag strävade alltid för att få henne att älska mig, men det gjorde hon aldrig hur mycket jag än försökte. Jag är tacksam för min pappa försökte täcka upp, men han kunde aldrig ersätta min frånvaro av en närvarande mamma. Det var när jag som behövde henne som mest som hon svek mig som mest. Detta gjorde mig alltid arg på henne för om hon bara hade brytt sig lite mer så kanske jag mått bättre psykiskt. Nuförtiden är jag bara arg på henne. Inför låtsades hon att hon brydde sig om mig och det är nog det som gör mig argast. Jag ville att alla skulle veta vilken värdelös mamma hon var och jag hade ärligt talat mått bättre om hon aldrig funnits i mitt liv överhuvudtaget. När folk frågar om henne så säger jag ibland att hon är död för hon är det för mig. Vore hon det på riktigt så skulle däremot mina syskon förhoppningsvis sluta prata om henne och det är det jag behöver för att kunna gå vidare. Hon utsatte mig för så mycket hemskt i och med den man hon valde så nu vill jag bara låtsas att hon aldrig fanns.
Publicerad 2013-11-27 00:07:46 i Allmänt,
Min öronsjukdom blir värre och värre otroligt fort. För ett halvår sedan kunde jag jobba utan problem och innan dess studera utan några problem där heller. Nu är jag så pass dålig att jag är glad om jag kommer upp ur sängen. Jag har dagar då jag är så pass yr att jag bokstavligen inte kan resa mig ur sängen. I början hade jag bara en sådan dag i månaden, nu har jag minst en sådan dag i veckan. Jag har många dagar som är halvdåliga också, jag är yr då, men klarar ändå att ta mig upp.Universitetet är väldigt svårt för mig att klara av. Oftast är jag seg dagen efter ett anfall också, så även om jag orkar gå på föreläsningen då så orkar jag i regel inte så mycket mer den dagen. Det påverkar universitet mycket för jag orkar inte alls läsa lika mycket som jag gjorde innan. Nu ska jag få en apparat som kallas Minette som ska försöka stabilisera sjukdomen. Jag får den i början av nästa vecka och jag ska ha den i 2-3 månader. Jag vet att det fortfarande finns alternativ kvar, men efter den börjar alternativen sina. Det finns också en operation som man kan genomgå om alla andra alternativ är uttömda. Den innebär att läkaren förstör min balansnerv som sitter i innerörat. Återhämtningen är jobbig för då måste man träna upp balansen igen. Jag vill verkligen inte behöva genomgå den operationen därför hoppas jag verkligen att Minette apparaten kommer fungera.
Publicerad 2013-11-19 20:11:53 i Allmänt,
Imorgon ska jag till en audionom ochs sedan efter det till en öronspecialist. Just nu är jag iförnekelsefasen för jag vill inte acceptera att jag kommer förlora hörseln på vänster öra och att jag måste sluta stressa för att inte förvärra yrseln och illamåendet. Jag längtar tillbaka tills tiden då jag var frisk och kunde ha ett högt tempo i livet utan att behöva sota för det.
Jag kommer aldrig kunna jobba 100 % verkar det som. Jag har svårt att klara av universitetet eftersom vissa dagar mår jag bra och andra inte alls. Jag kan nästan inte planera saker utan jag måste alltid räkna med att det kan vara en dålig dag. Just nu försöker jag ta det lugnt de dagar jag inte behöver vara på universitetet, men det är ändå för mycket stress.
Publicerad 2013-11-14 23:53:20 i Allmänt,
För första gången på riktigt länge så mår jag äntligen bra. Jag har varit symptomfri i 3 dagar från sjukdomen, jag har lagt om kosten och universitetsstudierna går bra just nu. Det är sinnessjukt att jag inte mått bra på länge. Nu när jag gör det så har jag fått världens energi bokstavligen.Jag är så glad över att vara symptomfri. Jag har inte vaknat upp och mått bra sedan jag fick Meniérés sjukdom i januari, det är en evighet. Jag är så nöjd med livet just nu och det känns som ingenting kan dra ner mig.
Publicerad 2013-11-13 00:53:24 i Allmänt,
Jag har lärt mig att börja berätta om övergreppen. Jag har alltid sett mig som klen för att jag var ett offer för sexuella övergrepp i hemmet, men i och med att jag nu berättat om övergreppen för totalt tre personer i mitt liv så känner jag mig starkare. Det finns även en kompis som jag berättat om misshandelsdelen för, men inte det andra. Det var allt jag kände då att jag ville berätta för henne. Jag vågade inte lita på att hon inte skulle se mig som ett klent offer om jag berättade allt.Jag blev utsatt för sexuella övergrepp och misshandel varje natt mellan 12årsåldern till 14årsåldern. Jag kommer inte exakt ihåg hur gammal jag var när det började, men jag kommer däremot ihåg det exakta datumet. Det är en svår sak att berätta för folk och folk har ofta tusentals frågor som varför jag inte anmälde honom till polisen. Det finns också folk som inte klarar av att prata om någon annans sexuella övergrepp. Det förstår jag för det är ett känsligt ämne, men jag anser att det är något folk måste lära sig att hantera. Folk kan i regel inte tänka tanken att det kan hända en själv, men det kan hända vem som helst bokstavligen.
Publicerad 2013-11-09 02:42:57 i Allmänt,
Hela mitt liv har jag blivit sjuk ofta, men jag har alltid tidigare behövt leva med en kronisk sjukdom. Det gör att jag inte vet hur jag ska hantera den. Hittills har jag låtsats att jag inte har Meniérés sjukdom och ignorerat den.Jag läste precis på vad andra som har Meniérés sjukdom har sagt om den. De flesta har yrselanfall max en gång i veckan, jag har det varje dag och vissa perioder är det ständigt. Jag har mycket starkare illamående än vad de flesta har dessutom. En kvinna som hade två anfall i veckan var dessutom sjukskriven och en annan klarade inte ens att gå upp visaa dagar.Med andra ord är jag körd. Jag har fått den mycket tidigare än de flesta. Den utbryter när de flesta är mellan 40 och 60. Jag fick min när jag bara vara 19 år gammal. Jag vet vad jag har "att se fram emot" och det skrämmer mig. Det finns behandlingar som kan fungera, men den ena behandlingen verkar vara värre än den andra. Jag har redan många dagar då jag är så pass dålig att jag inte orkar gå ut. Jag klarar med nöd och näppe av de flesta föreläsningarna och liknande på universitetet. Jag kan som tur är ta anteckningar av klasskamrater och det gör att jag håller mig flytande.
Publicerad 2013-11-03 17:34:09 i Allmänt,
Jag hade juridiktenta i fredags och nu är jag så himla rädd för resultatet. Jag har verkligen inte lust att behöva göra om den. Jag satt i fem timmar av sju och jag är rädd att det inte var tillräckligt. När jag hade det tufft hemma så gick i alla fall skolan bra, men nu när jag går universitet så är det svårare medan resten av mitt liv är ganska stabilt.
Publicerad 2013-10-31 00:16:38 i Allmänt,
Jag kommer aldrig förstå hur jag lyckats klara mig så bra trots att jag hade en minst sagt trasig uppväxt. Jag går på universitet och jag klarar oftast av det bra. Jag har lyckats hitta nya vänner även om jag flyttade långt bort. Jag hade oddsen emot mig, men jag vann emot oddsen. Jag behöver inte längre låtsas att jag mår bra för nu gör jag verkligen det.
Det hjälpte mig verkligen att byta miljö även om jag inte kan rymma helt från min uppväxt. Jag tycker om att folk här inte vet om min bakgrund och det faktum att min mamma valde sin pojkvän framför mig. Jag kan välja vad jag vill att folk ska veta och vilken bild de har av mig.
Publicerad 2013-10-30 03:25:34 i Allmänt,
I många år kämpade jag för att vara tillräcklig och för att få min mamma att älska mig, men det gjorde hon inte oavsett hur mycket jag försökte. Jag förstod aldrig varför hon inte älskade mig, men däremot min andra tre syskon. Jag visste om att jag inte var planerad och att det var svårt för henne eftersom min pappa satt i fängelse när jag föddes, men det ska inte jag behöva straffas för.
Jag försökte vara ett så bra barn som möjligt och av syskonen var jag nog det enklaste barnet skulle jag vilja påstå. Jag presterade bra i skolan och jag skötte mig i övrigt. Ändå så älskade hon aldrig mig och hon lät mig utsättas för sexuella övergrepp och misshandel varje dag jag var hos henne från den dagen hon skilde sig från min pappa. Ibland undrar jag om jag inte var värd mer än så.
Jag vet egentligen att det inte var mig det var fel på utan henne. Hon gjorde sina val som påverkade oss båda och det var hon som hade sönder mig och också den familj vi hade. Det var upp till henne(och min pappa, men han skötte sin del) att ta hand om mig och hon misslyckades minst sagt. Om hon hade gjort annorlunda så hade min verklighet sett annorlunda ut. Nu försöker jag gå vidare, men jag kan aldrig riktigt förlåta henne.
Publicerad 2013-10-25 01:26:16 i Allmänt,
Ibland önskar jag att jag hade haft en vanlig uppväxt. Även om min uppväxt lärde mig väldigt mycket så var den tuff. Jag fick aldrig möjligheten att vara en jobbig tonårig, för jag hade nog med att försöka överleva. Jag hade behövt få vara en vanlig tonåring ibland istället för att leva med ständig rädsla. Jag hatar min biologiska mamma och det känns fel, men jag vet också att jag har rätt att hata henne. Det finns tusentals gånger som hon borde ha valt att skydda mig, men hon ändå inte gjorde det. Hon förstörde min uppväxt och det kommer jag aldrig förlåta hennr för, men jag kommer däremot gå vidare och må bra som jag faktiskt gör idag. I framtiden vill jag skriva ett brev eller ett email där jag förklarar för min biologiska mamma om hur hårt hon skadade mig. Jag vill att hon ska förstå att hon aldrig var en bra mamma åt mig och alla anledningar att jag hatar henne. Jag ska klara av att skriva det brevet för jag kommer behöva det för att kunna läka.
Publicerad 2013-10-22 01:06:00 i Allmänt,
För mig är det väldigt viktigt att planera i förväg. Om jag inte gör det får jag panik och blir mer och mer tvångsmässig. Folk förstår inte det, men jag känner mig trygg när jag planerar. Jag har väldigt svårt för att göra impulsiva saker.Jag försöker skydda mig mot att oväntade saker ska hända även om det inte alltid fungerar. En del av mig inbillar mig att min styvbror dog för att jag inte följde planeringen. Jag och ett par kompisar skulle med en buss vid fyra, men en sak hände så vi tog den vid 5 istället. Jag planerar så mycket för att det mättar mitt kontrollbehov. Redan nu planerar jag hur jag ska åka till min hemstad till jul och vad jag ska hinna med.
Publicerad 2013-10-19 13:12:03 i Allmänt,
Pappa slagit brorsan påstår min bror och det gör mig bara förbannad. Pappa är en bra pappa och det har han alltid varit. Min bror har tydligen anmält pappa för detta också. Jag tror på barnets rätt att komma till tals, men jag vet att min pappa aldrig slog honom.
Publicerad 2013-10-18 03:16:22 i Allmänt,
Många säger att man inte kan skylla på andra för hur ens liv blivit, men jag anser att jag har någon som jag kan skylla på.Det är min mammas fel att jag är som jag är. Jag tog mig igenom all skit som hon utsatte mig för, men jag har fortfarande psykiska och även fysiska ärr. Mitt tvångssyndrom är helt hennes fel. Om hon inte hade låtit sin pojkvän förgripa sig på mig så tror jag att jag aldrig hade fått tvångssyndromet. Så ja jag skyller på henne och jag hatar henne för den hon gjorde mot mig, till och med mer än jag hatar hennes pojkvän som var den som förgrep sig på mig. Även fast jag har tvångssyndromet så är jag överlag psykiskt stark. Jag lärde mig att hantera psykologiska problem och att ta hand om mig själv. När jag var mitt uppe i det så hann jag inte tycka synd om mig själv utan jag fokuserade på att överleva. Jag kämpade för mitt liv varje dag som jag spenderade hos henne. Varannan vecka hos pappa hjälpte för de veckorna kunde jag slappna av. Mina upplevelser har dock färgat mig på ett sätt. "En gång pedofil alltid pedofil". Det är något jag tror på. Alla andra brott tror jag att man kan bättra sig på, men inte det. Kanske beror det på att jag har tvingats gå igenom det.