dukaninteskadamiglängre.blogg.se

Häromdagen sa jag till min syster att jag ärligt talat ville dö. Hon har aldrig förstått hur det känns att kännas som om livet inte är värt, men det gör min bästa vän däremot. Jag och min syster växte inte upp i samma värld. Större delen av hennes uppväxt så var våra föräldrar gifta och även om de hade problem mellan sig, så behandlade hennes föräldrar henne bra. Hur var det för mig då? Mamma brydde sig aldrig om mig för att hon egentligen inte ville ha ett fjärde barn. Hon låtsades bry sig, men hon gjorde bara det hon var tvungen. Pappa var bra, men till skillnad från syrran så tvingades jag bo med en pedofil. Hon hade redan flyttat till universitet när våldtäckterna av mig började. Därför förstår hon inte varför min bakgrund kan vara en av orsakerna till att jag ibland bara känner att jag vill dö. 

 

Dessutom så har jag en kronisk öronsjukdom som heter Menieres. Det finns olika grader av Menieres. Min Menieres var rätt så enkel först, men i somras försämrades den snabbt. Som den är nuförtiden är jag glad om jag kommer upp ur sängen hälften av dagarna i veckan. Däremot så går jag på en behandling som kallas Meniett. Det är en ganska stor apparat som man sätter i örat med hjälp av en slang som utger tryckvågor. Det hjälper mig väldigt mycket, men den ger mig också betydligt mer tinnitus och huvudvärk än vad jag brukar ha. Jag misstänker därför att det inte är en långsiktig lösning. Jag har perioder med den dessutom. Jag har perioder då jag kan vara riktigt bra, men en sådan period följer i regel av en särskilt kass period då jag blir sängliggande mer eller mindre hela tiden. Jag kan tvinga mig upp vissa av de dagarna, men då är jag som en zombie.

 

Jag har också fått sömnproblem till följd av allt detta. Det är andra gången på en vecka totalt som jag inte kan sova. Vad det här gör med min kropp kan man ju bara tänka sig. Jag vill bara få sova lite, men jag kan inte det vissa nätter.

 

Det hela har slutat i att jag vissa dagar mår allmänt sämst. Det kanske inte är någonting särskilt den dagen, men jag är väl medveten att inte ens åratal av terapi kan få mig att må bra psykiskt. Det är kasst att behöva må dåligt både psykiskt och fysiskt, men det är de förutsättningar livet kastade på mig.