Mirakel?
När jag fick reda på att jag hade öronsjukdomen så drömde jag mig bort och låtsades som att jag kunde behandla den med hjälp av tabletter. Nu går jag på diuretika och försöker inse att det är en kronisk sjukdom som ibland kan vara svår att leva med. Jag var i en drömvärld för det var enklare än att behöva leva med en kronisk sjukdom som ibland kan vända upp och ner på mitt liv.
Jag har ett vikariat över sommaren som jag har svårt att hantera just tack vare sjukdomen. När jag får ett anfall kan jag bli otroligt illamående och därför kan jag inte alltid göra allting som jag hade planerat att göra. Om jag får ett anfall under ett arbetspass på vikariatet eller om det börjar innan arbetspasset så vet jag att jag då inte kommer att kunna arbeta det passet.
Om jag har sådana här problem nu hur kommer det då inte att bli när jag blir vuxen och ska ut i det riktiga arbetslivet? Nu jobbar jag inte hela tiden och särskilt inte när jag går på universitet så på det har jag oftast råd att ha anfallen, men det känns inte som att jag kommer att ha det när jag kommer ut i det verkliga arbetslivet.