dukaninteskadamiglängre.blogg.se

MEN det är också ditt ansvar. Du borde insett sanningen för längesedan och inte blundat för den för att skydda henne eller honom. Jag har berättat så mycket jag kan för dig och jag tycker att vid detta laget borde du ha insett vad han gjorde mot mig.

Jag är trasig och det är hans fel, men det är också deras fel, de som blundade för vad han gjorde mot mig. Alla som såg att jag mådde dåligt men som aldrig tog sig en funderare på varför. 

Sanningen är så mycket värre. Jag vet att de flesta inte ens skulle kunna hantera den. Min kompis vet sanningen och jag tycker det räcker plus denna blogg. För jag gör mitt bästa för att förtränga det som hände.

För övrigt är jag väldigt stressad och arg. Jag har tänkt mycket på min biologiska mamma på senare tiden, speciellt att det är hennes fel att jag valde att flytta så långt ifrån. Jag vill komma ifrån henne och pedofilen som hade sönder min kropp och mitt psyke. Det tog lång tid att ens förstå det och ett tag tänkte jag inte alls på det, men nu får jag mardrömmar ibland så jag kan inte riktigt förneka det. Jag tycker inte att någon av dem förtjänar att leva, särskilt inte ett bra liv.  Jag har skuldkänslor för att det är min biologiska mamma som jag har dessa tankar om, men det varar inte länge för då kommer jag ihåg vad hon gjorde. Jag hade nog tyckt bättre om henne att hon övergav mig och gav mig till pappa så hade jag sluppit att veta vilken hemsk mamma hon var...

Jag kommer aldrig förstå vad han menade utan jag gör det bästa jag kan för att glömma. Jag behöver glömma detaljerna för ju mer jag glömmer detaljerna desto bättre mår jag. Jag önskar verkligen att jag kunde radera mina minnen, särskilt den där känslan jag får ibland av att han fortfarande rör mig på det där äckliga sättet. Jag önskar att jag en dag kommer kunna lita på någon, något som han och min biologiska mamma tog ifrån mig.

Jag litar på min bästa vän helt, men jag vågar inte lita på pappa eller min syster, för min biologiska mor visade tydligt att familjen är de som har en förmåga att skada en mest. Hon var ingen bra mamma till att börja med. Hon prioriterade alltid sina egna behov framför mina och uppmärksammade inte alls mitt känslomässiga behov. Det gör ont i mig att hon inte priorterade mig eller älskade mig som jag förtjänade. Jag är glad över att jag haft min pappa och fortfarande har, men hon tog någonting från mig som jag aldrig kan få tillbaka; min barndom. Jag fick aldrig möjligheten att vara varken ett barn, men särskilt en tonåring fullt ut. Även om min pappa tog hand om mig bra när jag flyttade till honom helt så förlorade jag den oskyldiga synen på världen. Jag hade fått reda på hur hemsk världen verkligen kan vara och då gick jag bara på högstadiet. Jag kommer aldrig få tillbaka tonåren och för det kommer jag aldrig förlåta henne. 

Många fokuserar på själva handlingarna, men det är inte vad som är värst. Det var inte att min bio-mor valde pedofilen framför mig som var värst, det var att jag var tvungen att ta ett vuxet beslut och flytta till pappa. Jag var inte beredd på att behöva hantera det och jag tror den detaljen förändrade mig. Där mognade jag ofattbart snabbt och blev praktiskt taget en vuxen människa redan där. Jag var inte redo att bli vuxen och det ledde till att jag aldrig kommer se på någonting på samma sätt längre.

Just nu känns det som om ingenting annat betyder, min värld har bokstavligen stannat upp och jag får mer och mer panik. Även om den är godartad så vet jag väldigt lite vad det här kommer innebära. Jag känner ju redan att jag har svårt att klara av universitet. Hur kommer det bli med ännu en behandling? Hur behandlingen nu är för en sådan sak, jag misstänker att det är minst starka läkemedel. 

Jag har tänkt mycket på min biologiska mor i samband med läsningen av den. Jag har frågat mig hur många gånger som helst hur min biologiska mor kunde lämna min far för en pedofil som hon lät våldta, misshandla och allmänt ha sönder hennes egen dotter. Jag vet innerst inne att hon blev misshandlad av honom, men det är ingen ursäkt.

Är det inte ens mot uppgift att skydda sina barn? Min biologiska mor skyddade mina tre äldre syskon, men mig brydde hon sig inte om. Hon lät mig gå igenom ett helvete och jag vill egentligen skada henne lika mycket som hon tillät mig skadas. Det är hennes fel att jag har ärr och skador som aldrig kommer läka, men framför allt så har jag extrema psykiska ärr. Hon är inte en mamma till mig längre, för mig är hon djävulen.

Det största problemet är vad han lät vår biologiska mor göra mot mig och att han lovordar henne. Jag vet att han inte vet om det och det är därför, men jag tycker att han borde sett. Det kan jag ändå hantera, men jag tillåter inte att han pratar om henne så inför mig för han vet att jag är arg på henne.

Min syster och. min andra bror har åtminstone vett att inte prata om henne med mig för de har insett att jag kommer att bli förbannad. Vi får väl se om jag vill fortsätta ha samma täta kontakt med honom som jag hade.

Efter julen och nyårsfirandet så trodde jag att jag skulle ha svårt att komma igång med träningen igen, men det var lättare än vad jag trodde. Träningen går bra även om det är svårt att genomföra den de dagar min öronsjukdom får för sig att göra mig nästintill sängliggande.Jag har aldrig varit någon som gillat att träna, men nuförtiden gör jag i regel det.

 

Ändå sedan vi började med idrott i skolan, i årskurs tre ungefär, så har jag avskytt idrotten och jag trodde aldrig att jag skulle komma över avskyn för idrotter och träning överlag. Jag hade verkligen fel, nu går jag till gymmet 2-3 gånger i veckan, ibland till och med fyra. Jag är däremot väldigt noga med att ge min kropp en vilodag emellan för annars så bryter i regel sjukdomen ut och straffar mig hårdare än någonsin.

Det är rätt så sinnessjukt att jag inte kunde sova inatt, men ändå inte är ett dugg trött. Jag har tidigare haft sömnproblem så jag är inte förvånad. Vissa nätter är jag så rädd för mardrömmarna att jag inte klarar av att somna helt enkelt. Jag drömmer mardrömmar om hur han tog på mig och varje gång han försökte strypa mig samtidigt. Det gjorde ont varje gång, men jag höll ut för jag visste att varannan vecka så fick jag vara hos pappa istället och det var för de veckorna som jag överlevde.

 

Jag har sömnproblem åtminstone en gång i veckan, den här veckan har det till och med eskalerat till två gånger. Turligt nog så går jag inte så länge på universitet sedan, det är bara tre timmar. Dock så är det inte förrän nio så får väl sticka till gymmet om någon timme. Jag tror allvarligt talat att jag bör söka hjälp för mina sömnproblem för de är så pass jobbiga att hantera nu.

Häromdagen sa jag till min syster att jag ärligt talat ville dö. Hon har aldrig förstått hur det känns att kännas som om livet inte är värt, men det gör min bästa vän däremot. Jag och min syster växte inte upp i samma värld. Större delen av hennes uppväxt så var våra föräldrar gifta och även om de hade problem mellan sig, så behandlade hennes föräldrar henne bra. Hur var det för mig då? Mamma brydde sig aldrig om mig för att hon egentligen inte ville ha ett fjärde barn. Hon låtsades bry sig, men hon gjorde bara det hon var tvungen. Pappa var bra, men till skillnad från syrran så tvingades jag bo med en pedofil. Hon hade redan flyttat till universitet när våldtäckterna av mig började. Därför förstår hon inte varför min bakgrund kan vara en av orsakerna till att jag ibland bara känner att jag vill dö. 

 

Dessutom så har jag en kronisk öronsjukdom som heter Menieres. Det finns olika grader av Menieres. Min Menieres var rätt så enkel först, men i somras försämrades den snabbt. Som den är nuförtiden är jag glad om jag kommer upp ur sängen hälften av dagarna i veckan. Däremot så går jag på en behandling som kallas Meniett. Det är en ganska stor apparat som man sätter i örat med hjälp av en slang som utger tryckvågor. Det hjälper mig väldigt mycket, men den ger mig också betydligt mer tinnitus och huvudvärk än vad jag brukar ha. Jag misstänker därför att det inte är en långsiktig lösning. Jag har perioder med den dessutom. Jag har perioder då jag kan vara riktigt bra, men en sådan period följer i regel av en särskilt kass period då jag blir sängliggande mer eller mindre hela tiden. Jag kan tvinga mig upp vissa av de dagarna, men då är jag som en zombie.

 

Jag har också fått sömnproblem till följd av allt detta. Det är andra gången på en vecka totalt som jag inte kan sova. Vad det här gör med min kropp kan man ju bara tänka sig. Jag vill bara få sova lite, men jag kan inte det vissa nätter.

 

Det hela har slutat i att jag vissa dagar mår allmänt sämst. Det kanske inte är någonting särskilt den dagen, men jag är väl medveten att inte ens åratal av terapi kan få mig att må bra psykiskt. Det är kasst att behöva må dåligt både psykiskt och fysiskt, men det är de förutsättningar livet kastade på mig. 

Jag och min bästa är väldigt lika när det gäller vår uppväxt. Han hade en alkoliserad far och min mor var inte direkt bra. Det gör att jag känner en samhörighet med honom, det känns nästan som att vi är syskon ibland. Det är skönt för även om jag kommer överens med mina syskon nuförtiden så finns det vissa saker jag aldrig pratar med dem om. 

 

Jag har börjat berätta för mina syskon om att jag blivit våldtagen. Jag har däremot sagt att det var en okänd person och att det bara hände en gång. Jag känner mig inte redo att berätta för dem om vem det var som våldtog mig utan just nu får de bara veta såhär pass mycket. Det tog tid för mig att berätta för min kompis också och han tittade inte på mig på samma sätt längre efter att jag hade berättat. Nuförtiden kan jag känna att han tittar på mig med medlidande, fast det kan förstås vara en inbillning också. Jag kände mig annorlunda gentemot honom så fort jag hade berättat och jag vill inte få den känslan inför mina syskon. Jag vill att de ska se mig som stark, men jag vill inte att de ska förstå att jag var tvungen att bli stark. 

Jag kommer aldrig kunna jobba 100 % verkar det som. Jag har svårt att klara av universitetet eftersom vissa dagar mår jag bra och andra inte alls. Jag kan nästan inte planera saker utan jag måste alltid räkna med att det kan vara en dålig dag. Just nu försöker jag ta det lugnt de dagar jag inte behöver vara på universitetet, men det är ändå för mycket stress.